Kvällen den 8 mars, på den internationella kvinnodagen, samlades en stor grupp kvinnor och några män, för att närvara under Mujeres Creandos boksläpp av boken ”Soy lo prohibido – Manual para conocer tu cuerpo por tu misma” [Jag är det förbjudna – En manual för att lära känna din kropp för dig själv], där de kvinnor som står bakom boken gav var sin presentation om dess innehåll. Som deltagare i publiken var det svårt att inte övertygas om vikten av Mujeres Creandos engagemang och deras ”konkreta politik” som de menar att de utför, i ett samhälle där machokulturen är starkt rotad och mord på kvinnor och ungt mödraskap nästan är vardagsmat. (127 ”feminicidios”, mord på kvinnor, år 2018!!!)

Boken behandlar temat ”Vad är sexualitet?” där man bland annat slår sönder idén om att sexualitet bara handlar om reproduktion och istället för en socialpsykologisk diskurs om ämnet. Presentatörerna förde en talan med de genomgående budskapen om att vår kvinnokropp inte är vårt fängelse utan vår suveränitet och med den har vi rätten att uttrycka oss, experimentera och stå upp för våra rättigheter. Att vår kropp är mer än värd att älskas av oss själva och med ytterligare kunskap om samhällets patriarkala strukturer och hur det på olika sätt åsamkar oss lidande kan vi börja frigöra oss från de bojor vi försatts i. I boken ifrågasätts även de skönhetsideal som planterats och format oss, teman som ”ungt mödraskap”, ”menstruation” och ”abort” tas också upp och under bokutsläppet uttryckte Mujeres Creando sin frustration över avsaknaden av utbildning om sexualitet i skolan, ett ämne som är starkt tabustämplat.

Maria Galindo, Mujeres Creandos grundare och en mycket extravagant kvinna med stark karaktär avslutade presentationen med att kalla boken ”ett historiskt framsteg” och menade att dess innehåll redan för länge sedan borde blivit ett självklart material i många av samhällets sektorer, framförallt i skolan. Hon fortsatte med att berätta att det är en bok som förhoppningvis kan bidra till det nödvändiga uppvaknandet i samhället som behövs, både hos kvinnor som hos män, och med sin ilskna röst och drivna framtoning penetrerade hon rummet med utropet ”Despertamos la rebeldia en las mujeres!” [Vi väcker till liv rebellen i kvinnorna!]. Publiken brast ut i stora applåder och några gröna sjalar, symbol för sympatisering med abortlegalisering, viftades i luften. Upp på scenen välkomnades därefter ”Warmi Putas”, ett feministanarkistiskt punkband som med en oerhörd urkraft blev ett perfekt avslut på kvällens boksläpp och inspirerad och känslomässigt upprymd gick jag hem med den nyköpta boken i min famn.

Det finns dom som tycker att Mujeres Creandos ideologi är alldeles för extrem och det kanske inte är så konstigt att de får den stämpeln i ett samhälle där konservativa idéer genomsyrar samhället. Men även några bolivianer som åtminstone jag tycker mig ha ett nyanserat och feministiskt tankesätt har uttryckt liknande, att Mujeres Creando för en alldeles för hård och generaliserande diskurs och utfrysning av män. Själv har jag varit i Bolivia alldeles för kort tid för att ha kunnat skapa mig en egen klarare uppfattning om dem, men nog finns det saker att ifrågasätta i deras kamp. Vad jag dock är övertygad om är att Mujeres Creando hjälper många kvinnor, unga som gamla, och deras arbete, precis som många andra organisationer här i Bolivia som jobbar för kvinnors rättigheter och kampen mot patriarkatet är en nödvändighet för att vi ska få till ett nytt paradigm.

Man får inte glömma att kampen handlar om människor, framförallt kvinnors, rätt till ett värdigt liv. Ett liv där de inte ska behöva riskera att hamna i fängelse eller i värsta fall riskera sina liv för att de gör abort i hemlighet eller för att de får missfall. Ett liv där de inte ska behöva känna skam över att bli unga mödrar, eller ens behöva bli unga mödrar, något som ofta är en konsekvens av bristen på kunskap om preventivmedel och en dominerande machokultur. Ett liv där de inte ska skämmas över sina kroppar och kunna leva utan rädsla över att bli slagna eller mördade av sina män. Och ett liv där de ska kunna frigöra sig och leva självständiga och oberoende om de så vill.

Trots den patriarkala infektion som Bolivia är drabbad av så är jag ändå hoppfull. För det är just tack vare allt engagemang som finns, det som vi har sett på de organisationer vi gjort studiebesök på, likt det som finns på Albor och Mujeres Creando som ett botemedel är på väg. Ett botemedel både för kvinnor som för män.

/Johanna

Hej därborta!

Tänk de som bara bor i Sucre när de är på besök i Bolivia. De måste tro att det inte finns något annat än vita, låga hus i det här landet. Men nej, nej. Jag säger bara tegelstenshus utan fasad! När vi kom till El Alto, en förort till La Paz som på mindre än femtio år vuxit om huvudstaden och nu räknas som en egen stad, såg nästan alla hus ut på exakt det sättet. Här gör man bäst i att inte lita på sitt lokalsinne. Få av husen är färdigbyggda vilket kan förklaras genom hur snabbt El Alto vuxit fram eller också av fattigdomen som är stor här. Men trots det kan man här och var se moderna lyxhus sticka ut från mängden. Oklart är dock om det lyxiga endast är fasaden eller hela huset.

Även om jag tycker El Alto kan vara lite ödsligt och stenigt så finns det en sak jag gillar med att bo här: olikheten från Sverige. El Alto är ungefär lika stort som Stockholm men bortsett från invånarantalet finns det nog ingenting annat som de två städerna har gemensamt. Och det är det som gör det så intressant att vara här. Arkitekturen, gatorna, trafiken, skolorna, sjukvården, folklivet, allt! Allt skiljer sig på något sätt från det jag är van vid. Och så gör även människorna här. Alla är så generösa och villiga att hjälpa. Trots stressen i storstaden verkar alla alltid ha tid (och vilja) för en liten extra pratstund när man frågar efter vägen. Det gäller även i minibussarna där den nya passageraren trevligt välkomnas av de andra. 

Trots alla människor kan gatorna ibland ändå kännas tomma och det händer att vi går flera kvarter utan att se en enda människa. Istället finns det en massa hundar som ligger och slöar längst trottoarerna. De flesta är snälla, vill jag hoppas, iallafall om man låter bli att skjuta fotbollar mot dem. Men så plötsligt kan det dyka upp en stor marknad full med folk.

Jag tror nog det bästa sättet för att verkligen lära känna El Alto och komma staden under skinnet är genom att prata med vanligt folk på gatan. Tur då för mig att jag ofta har Fabian vid min sida. Förutom den spanskakunskap han besitter är han också enormt öppen och nyfiken på allt, vilket bolivianerna snabbt märker av. Fabian behöver inte anstränga sig mycket för att få lokalbefolkningens uppmärksamhet. Såväl små skolbarn som gamla byggnadsarbetare tittar intresserat upp när vi går förbi. Det kan såklart bero på att Fabian, som de säger på Chasqui, ser ut som en blandning av Jesus och den fornnordiske guden Tor, vilket jag nog måste hålla med om. Dock tror jag inte endast på att det är därför som så många stannar upp och pratar med honom. Nej, det är verkligen ett genuint intresse från båda sidor. Och tack vare Fabian har jag fått höra så många historier från riktiga bolivianer som vi inte skulle hört om vi åkt hit som turister.

Vår nya bror, som är några år äldre än oss har till exempel berättat hur president Evo Morales inte alls är lika uppskattad i El Alto som vi har trott och fått lära oss. El Alto, som tidigare varit ett av Evo Morales starkaste fästen är nu inte det eftersom Morales mest fokuserat på att övertyga de delar av landet som inte haft hans stöd, enligt brodern. Detta har lett till att utvecklingen i El Alto stannat av medan La Paz och övriga Bolivia fortsatt att utvecklas. Nu menar han att många aymaras till och med överväger rösta på Carlos Mesa, en före detta president som satt ett drygt år i början på 00-talet. Därmed väljer de bort en kandidat som själv är av aymaraursprung. Att så många var emot Morales i Sucre var inte förvånande, men att de flesta som jag hittills pratat med här också är så kritiska till honom, även om det är en annan slags kritik, var jag inte beredd på.

Andra jag pratar med som också bor i El Alto säger också att Evo Morales inte är så jordnära som många tror. Han bor i en skyskrapa mitt i La Paz och tar ofta helikopter för att undvika alla människorna och trafikkaoset där nere. Kanske har han glömt bort var han kommer ifrån efter mer än 13 år vid makten. För en vecka sen kom dock en ny lag som garanterar alla bolivianer fri sjukvård. Vår bror är dock väldigt skeptisk och menar att det bara är de minsta olyckorna som kommer vara gratis. Kanske ett steg på vägen iallafall, tänker jag. Då kontrar han genast med att det fortfarande satsas mer på att bygga canchas (små fotbollsplaner) än på att utveckla sjukvården. Dagen efter ser jag en valaffisch av en man med en fotbollsplan i bakgrunden. Hur hade den övertygat det svenska folket, tänker jag.

Bilden jag får av Evo Morales här är väldigt annorlunda från det som vi lärde oss om honom hemma i Sverige. Intressant hur olika människor väljer att se och lyfta fram olika saker, tänker jag samtidigt som det slår mig hur annorlunda syn man antagligen skulle haft på konflikter i andra länder om man faktiskt hade besökt länderna. 

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Evo Morales just nu. Han och MAS, som partiet heter, har gjort oerhört mycket bra saker för det bolivianska folket, inte minst för de fattigaste. Det är det lätt att förstå när man är här. Men frågan är om det inte har gått för långt när flera av hans trognaste fans känner lukten av korruption och maktblindhet bli allt starkare. Varje teleferico, som är ett tydligt exempel på senaste årens positiva utvecklingen i Bolivia, pryds av en bild av Evo Morales på glasdörren. Utanför varje station finns också en gigantisk skylt, högt uppe i luften så att alla ska se den, på presidenten när han med ett mysigt leende inviger den nya linbanan. Kanske är det en annan känsla än den mysiga som fastnar i mig när min blick fastar på skylten. En sak jag vet är att det iallafall inte skulle kännas rätt att se Stefan Lövens huvud på alla bussar, spårvagnar och tunnelbanor hemma i Sverige.

/Love

Vi har nu varit på vår praktik-organisation Albor i två veckor. De jobbar med att skapa samhällsförändring genom framförallt teater och poesi. Genom denna organisation har vi träffat vår bolivianska familj. José som är vår bror här, är engagerad inom albor både som skådespelare men också som ledare för de yngre grupperna.

Tillsammans med José, hans två systrar Daniella och Melina, och deras föräldrar Maria och Fernando, bor vi i ett hus i El Alto. Levnadsstandarden är annorlunda här men vi har både varmvatten och wi-fi i huset, så vi klagar inte. I familjen får vi ta del av mycket generositet, glädje och mat. De är nyfikna på oss och hur vi lever i Sverige, precis som vi är nyfikna på dem. De är också väldigt måna om att vi ska trivas, och José följer med oss överallt för att vi ska känna oss trygga. Jag försöker att inte tänka på att vi en dag ska lämna dem och den värme de ger oss.

I Bolivia allmänt är de duktiga på att fira, inte minst på albor. I måndags fick vi ta del av karnevalsfirande utan dess like. Alla kom utklädda, unga som gamla. Det börjades med danstävlingar, som dansades i par.

Sedan var det dags för ”challa” som bland annat innebär att man hedrar och offrar dryck och sötsaker till moderjord ”pachamama”. I varje hörn i varje rum på albor, hälldes lite dryck och något sött, tillsammans med serpentiner i glada färger.

Därefter var det dags för apthapi, vilket är ett slags knytkalas. Alla fick ta med sig någon mat till festen. Sedan lades all mat upp på en duk på golvet. Varje person fick sedan ta så mycket mat som man fick plats med i handen, och precis som enligt traditionen fick de äldsta börja. Ovanligt för oss som svenskar, men jag tror ändå att det uppskattades av oss alla. Grisiga om händerna och mätta, börjades dansen igen. Allt från salsa till den traditionella dansen ”Tinku” fick vi vara med på. Efter flera timmar av dans, kom vi till vårt hus vid midnatt. Glada, trötta och uppslukade av den fantastiska bolivianska tradition som vi fått ta del av.

// Fanny

Ni vet ibland att man tänker att man ska göra så mycket saker, att man vill göra så många saker men sen så blir det inte av. Av olika anledningar. Lite så har det blivit för mig med bloggen. Jag har hela tiden tänkt att jag ska skriva och berätta om livet här. Men så blir det inte av. Men nu kära vänner blir det av.
Det händer så mycket saker här hela tiden så jag har svårt att hänga med i huvudet när jag tänker efter. Sucretiden gick i ett. Det kändes som vi knappt hann komma dit innan det var dags att lämna våra familjer.
Det var väldigt vemodigt att lämna Sucre och familjerna. Jag saknar lite nu att bo i familj. Att sitta och småprata över lunchen om vad man gjort i skolan eller vad man ska göra eller bara om vad som helst, det uppskattade jag verkligen.

Men nu är vi tillbaka i La paz. Och har börjat jobba på våra praktikplatser. Agnes och jag har två praktikplatser.
Förra onsdagen var vi på vårt första möte med en kvinnogrupp. Det var verkligen fantastiskt. Jag vet inte om jag hade några förväntningar innan på vad som skulle hända. Vi kom till en skola som låg en bit in i El Alto. Vi samlades i ett klassrum och ställde i ordning bord och stolar. Först dök det bara upp tjugo kvinnor. Men eftersom att hora boliviana existerar här så bara vällde det in kvinnor efter en stund. Det första vi gjorde var att alla fick presentera sig, även vi som jobbar. Sedan började första övningen som Red Ada höll i som heter autoapoyo. Det handlar om att stärka kvinnornas självförtroende. Varje kvinna fick ett papper och en penna. Därefter skulle de rita något under frågeställningen  ”quien eres yo?” Alltså vem är jag. Det blev verkligen en fin stund. Alla kvinnor fick berätta vad de ritat och varför. Det som jag blev så berörd av var att alla verkligen öppnade upp sig och vågade visa känslor. Några kvinnor började gråta. Det var så fint att se att de verkligen vågade visa sina känslor. Efter att alla fått visa och berätta om sina bilder bjöds det på mat och sedan lite mingel.
En kvinna började prata med oss och frågade om vi skulle komma nästa gång. Ja svarade jag och Agnes. Sedan sa kvinnan ”Om ni kommer, kommer jag, om ni inte kommer kommer inte jag”. Jag ser verkligen framemot nästa träff och att få fortsätta detta arbete.

Dagen efter på torsdagsförmiddagen åkte vi upp till El Alto igen. Vi skulle då träffa en grupp tjejer och göra samma övning. Dock blev allt förskjutet då vi egentligen skulle haft ett möte med rektorn men han var inte där. Sedan kom de sent. Men det blev ändå en fin stund. Vi blev bjudna på mat igen.
Och nu idag har vi varit där igen. Idag var det en mindre grupp kvinnor. Vi började med att presentera oss och nämna ett djur som vårt namn börjar på. Sedan fick alla varsin lapp där man skulle skriva fem kroppsdelar man tycker om på sin kropp och fem personlighetdrag man har som man gillar. Sedan fick alla kvinnorna berätta vad de skrivit.

Dagen efter på torsdagen var vi i El alto igen för att träffa gruppen med tjejer. Denna gången var det lite mer organiserat. Eftersom de inte hann gå igenom vad de ritade förra gången gjorde vi det denna gången. Att få sitta där och lyssna när dessa unga tjejer berättade om sina teckningar och beskrev vilka de var, men också att de öppnade upp sig och berättade om våldet de hade varit med om i deras hem eller att de hade förlorat någon gjorde mig så berörd. Sedan också att de andra tjejerna ville säga saker för att stötta deras vänner. Det fick mig att se att det finns hopp. Några av tjejerna började gråta då de länge hållit inne på problemen och trott att det är deras ansvar och deras fel.
Vi avslutade hela workshopen med en kramring. Det blev en fin avslutning på det hela.
Och om jag nu ska avsluta detta inlägg vill jag säga att det finns hopp för framtiden. Och jag har själv sett den här i Bolivia.

/ Tilli

”Grattis på kvinnodagen”

NEJ. Nej, nej, nej.

Internationella kvinnodagen firar vi inte.

Internationella kvinnodagen är inte en dag då kvinnor ska överrösas med rosor och intalas att de är duktiga.

Till viss del kanske. Kvinnor kan behöva höra att de är fantastiska. Kvinnor kan behöva få luta sig tillbaka och låta andra pyssla om dem, precis som kvinnor tenderar att pyssla om andra.

Men i första hand är kvinnodagen en dag för att uppmärksamma kampen. Kampen för jämställdhet.

För mig har det aldrig känts så viktigt att uppmärksamma denna dag som nu.

För bara 12 timmar sedan satt jag i ett klassrum på Simon Bolivar-skolan i El Alto och medverkande på en autoapoyo-session som Red Ada håller i varje vecka. På en hård, tuggummifull stol satt jag och lyssnade på när de unga tjejerna delade med sig av historier från sina våldsfyllda verkligheter.

Denna dag vill jag uppmärksamma dessa tjejer. De 30 tjejer som med rak hållning ställde sig upp och berättade om vad de varit med om. Som fått utstå så mycket. Min första tanke är att de är starka som tagit sig igenom så mycket. Meningen känns uttjatad. Men det ligger en sådan styrka i att visa sig sårbar, att dela med sig av det som annars är tabubelagt och skrämmande. Dessa tjejer förtjänar allt stöd, all eloge och all värme som finns. De behöver veta att det inte är deras fel. Inget är deras fel. Problemet ligger alltid på den vuxna som våldför.

På något sätt berörde gårdagens workshop mig på ett sätt som jag aldrig tidigare blivit berörd. Den fick mig att vilja stå upp för, försvara och kämpa för tjejer, kvinnor, icke-mäns rättigheter mer än någonsin. Inte minst när jag såg hur fina tjejerna var mot varandra när de delade med sig av sina historier. Kramar, tröstande viskningar i varandras öron, uppmuntrande klappar på ryggar. Systerskap är det finaste som finns.

Vi behöver internationella kvinnodagen för att uppmärksamma just systerskapet. För att uppmärksamma alla de kvinnor som hållit varandra om ryggen när de utstått orättvisor eller protesterat mot orättvisor.

Vi behöver kvinnodagen för att kvinnor fortfarande förminskas, objektifieras och nedtystas i stor utsträckning i samhället.

För att våld i nära relationer fortfarande är vanligt i stora delar av världen. För att 7 av 10 kvinnor utstår våld i Bolivia.

Vi behöver kvinnodagen för att kvinnor i Europa i snitt tjänar 73,6 procent av vad en man tjänar.

För att två av tre självmord i Sverige begås av män, till stor del som en konsekvens av skadliga machonormer.

Vi behöver kvinnodagen för att kvinnor som når framgång beskrivs som ”kvinnliga hjältar” och inte ”hjältar”, som om kvinnor inte existerar på samma villkor som män.

För att kvinnor uppmuntras att ”ta plats” men när de blir för pratsamma eller dominanta avfärdas de som jobbiga.

Vi behöver kvinnodagen för kvinnomord och våld mot kvinnor fortfarande glorifieras på film.

För att omkring 12 miljoner kvinnor gifts bort som barn varje år.

Vi behöver kvinnodagen för att abort fortfarande är förbjudet och reglerat i ett stort antal länder. För att behovet av att kontrollera kvinnors kroppar växer sig starkare i och med ökade högervindar.

Vi behöver kvinnodagen för att jag som kvinna ska känna mig lika mycket värd som en man.

Ta hand om varandra där hemma, titta på dokumentärer om historiska kvinnor som gjort skillnad (till exempel dokumentären om Astrid Lindgren) och glöm aldrig att den här kampen är en kamp för alla, oavsett könsidentitet, etnicitet eller sexuell läggning!

//Agnes

Mi Teleferico, Bolivias linbanesysyem, invigdes för 5 år sedan på initiativ av den nuvarande vänsterregeringen. Det här är ett infrastrukturprojekt som inte kan ha bringat mer lycka med sig. En symbol för integration. Linbanorna länkar samman El Alto med ”Zona sur” i La Paz vilket är lika med att göra en klassresa. Tack vare linbanan beblandas El Altos främst under- och låga medelklass med Zona surs överklass på förloppet av cirka en halvtimme.

Ja, varför inte ta en tripp och passera gränserna när resan är så stillsam, behaglig, billig och dessutom skänker en en av de vackraste vyer som man kan skåda av La Paz och dess berg, Illumani, som uppenbarar sig i horisonten. Mi Teleferico mildrar vardagsstressen eftersom den för många övervunnit den trafikstockande och tutande bilismen. Likaså är den med och bidrar till en allt mer andvänlig luft, även fast Bolivia har många stormkliv kvar på den fronten. En tur på linbanan blir dessutom ett uns charmigare av att man får en kik in i människors vardagsliv. Från ovan tittandes neråt skådar man takterasser och små innergårdar där kvinnor hänger tvätt, barn leker och hundar vilar.

Mi Teleferico i alla ära och Bolivias framgång.

/Johanna

 Jirlanger i mangder, ballonger i dess olika farger och utspridda blomblad langs med vagar och horn – en inblick i ”Challa”, en ritual som majoriteten av Bolivias invanare agnar sig at dessa dagar. Ungdomarna pa Albor Viacha pyntade i taken, pa vaggarna och pa golvet med ovannamnda dekorationer och sedan samlades alla, inklusive Viola, jag och de vuxna engagerade i Albor, en ring. Malena, en av de vuxna, forkladde oss med jirlanger runt halsen och onskade var och en valgang i den kommande framtiden varpa Willy och Fabio, de tva andra ansvariga vuxna holl fina och vardefulla tal till de unga. Det genomsyrade buskapet var ett stort tack och eloge till de unga for deras helhjartade engagemang och Willy fortsatte med att formedla att de unga ar den positiva forandringen i samhallet och lakningen av samhallets sjukdom. Genom teatern och en okad forstaelse for problematik kring vald sa vaxer de till sjalvsakra och solidariska individer, starka och engagerade ledare. Det var ord som lamnade en berord. trots att en sjalv inte har samma koppling till de utsatta livsvillkor som rader for manga har eller Albor som verksamhet. Nagra av de unga responderade ocksa med ett litet tal dar de uttryckte sin tacksamhet over att fa vara en del av Albor och darefter var det dags for utspridningen av blomblad och sma guld- och silverkulor i var horn av rummet vi befann oss i. En och en helgade vi platsen och efter var runda utropade man ”Challa!”, som resten i kor tog efter.

Som avslutning pa detta firande avnjot vi alla den sa-kallade ”atapin”, knytkalas. Den typiska bolivianska filten som lag pa golvet fylldes med mat dar var och en kontribuerade med nagot – olika potatisar, friterad banan, avokados, brod med mera. Det som framforallt skilde sig fran ett svensk knytkalas var att man inte fick anvanda varken bestick eller tallrikar utifran idên om att man endast ska kunna ta handen full sa att maten racker till alla. Fabio var dock valdigt snabb med att saga att man fick ta mer an en gang, ”sa lange det finns mat ska den njutas av”!

Under tiden da vi fortarde maten med vara hander borjade ungdomarna beratta for oss om vad Challa ar, utover det vi redan upplevde i av firandet i stunden. Challan har sitt ursprung langre bak i tiden da bonder firade den komna skordetiden men med aren har firandet gatt och blivit mer moderniserad och idag har varje region i Bolivia dessutom lite egna versioner. Sjalva karnan ar att man helgar den plats man jobbar och studerar pa, bor pa och aven sadant man ager, som en bil till exempel, i hyllning av dess existens och i tron pa att det ska skanka en valgang och lycka. Man offrar ocksa till pachamama, moderjord, exempelvis nagra skvattar alkohol, som tack. Platserna dekoreras, likt det jag beskrev fran var challa-upplevelse, och manga barn gar till skolan utkladda, dar bland annat ”Pepinon”, en karaktar som symboliserar gladje, ar popular. Pa vissa hall ute pa ladet kan man tydligen ocksa stota pa kossor som far sina oron besmyckade. Bolivianerna verkar halla ”Challa” valdigt kart, eftersom den ocksa aterkommer bade vid studenten och vid giftermal, bland flera andra speciella hogtider.

Det ar spannande att fa vara med och delta i Bolivias rika kultur med dess intressanta ritualer och det ar Albor Viacha vi har att tacka, for inbjudandet till att fa ta del av deras Challla och lara oss mer om dess tradition och betydelse for den bolivianska befolkningen.

Jag sander lite influenser over Atlanten till er och onskar att ni dar hemma ocksa ges valgang. Och glom inte att agna en tanke at att uppskatta platserna som omhyldar er, det ni ager och manniskorna ni har omkring.

¡Challa!

/ Johanna

Nu har vi spenderat drygt en vecka i La Paz. Dagarna flyger ivag har. For en vecka sen blev vi presenterade for var praktikplats, Albor Viacha. Efter en resa pa minst en och en halv timme med promenad, Teleferico, trufe (taxi i linjetrafik) och minibus var vi antligen framme. Ur en byggnad valler det ut ungdomar pa gatan. Det ar svart for dem att fa plats i lokalerna de hyr. Darfor halsas vi valkomna ute pa gatan med lek och ramsor.

Albor Viacha har bara funnits i ett ar men har sina rotter och samma grundare som Albor i El Alto med mer an 20 ar pa nacken. De startade upp yttligare en verksamhet i Viacha som ar en kommun pa landsbygden, en bra bit utanfor El Alto. Det ar en organisation for barn och ungdomar som jobbar med Mannskliga Rattigheter och valdsproblematik genom att anvanda olika kulturuttryck sasom teater och poesi som medel.

Karnevalen har i Bolivia firas i flera dagar och i fredags var det kontorens och skolornas dag. Det uppmarksammades sjalvklart pa Albor Viacha. Vi pyntade lokalerna med balonger och serpentiner samtidigt som det utifran gatan hordes karnevaltag fran olika skolor. Nar vi nyfiket tittade ut genom fonstren sprutade de garna skum och vatten mot oss. Men vi lyckades halla oss torra och vara med om var forsta challa. For att bringa lycka till framtiden tar var och en och kastar, blommor, parlor och stenar i rummets alla horn. Cermonin avslutas med atapi, vad vi pa svenska kallar knytkalas.

Efter de forsta dagarna pa Albor Viacha har vi en bra kansla infor resterande veckor. Vi har blivit bemotta med varme, glada ansikten och nyfikenhet. Som svenskar blir vi nog mest chockade av barnens artighet och valuppfostrade framtoning. Alltid halsa pa alla med en kindpuss, alltid tilltala med titlar, alltid dela med sig och bjuda. Detta galler egentligen inte bara barnen men blir kanske en storre kulturkrock for oss. Nu ser vi framemot att lara kanna ungdomarna och Viacha battre!

Viola

När vi nu åkt vidare efter två veckor i Sucre har de vita, spanska husen bytts ut mot röda tegelstenshus i El Alto. Kontrasten är stor. Vad som dock inte har förändrats är trafiken. Oväntat va? Men innan vi lämnar Sucre bakom oss och kastar oss in i mikro-, mini- eller autobussarna (vet ni skillnaden?) som finns här vore det lite taskigt att inte nämna Sucres fina natur som faktiskt finns, sida vid sida med avgaserna. 

Parque Bolivar är uppkallad efter Simon Bolivar som var med och befriade Bolivia från de spanska kolonisatörerna. Simon Bolivar var även Bolivias första president under fem månader. Samtidigt mäktade han också med att vara president i Storcolombia och Peru. Inte konstigt att han då, efter några månader, tvingades säga upp jobbet i Bolivia. Men varför det, mitt i parken, står en miniatyr av Eiffeltornet vet jag dock inte. 

Men parker finns det ju faktiskt också i Sverige. Därför var det självklart för mig och Fabian att försöka bestiga Sucres hösta punkt, ett litet berg, eller stor kulle, i utkanten av Sucre. Från början tänkte vi springa upp dit men det skulle visa sig inte vara helt lätt. Utflykten började odramatiskt med en långsam jogg uppför Sucres raka gator till ett stort torg med utsikt över staden. Därifrån blir de vita husen allt sällsyntare och gatorna allt snirkligare och brantare. Joggingen övergår alltmer i gång samtidigt som bergets fot närmar sig. Snart uppstår också ett problem. Berget visar sig inte vara ett berg utan två likadana berg. Först kommer vi inte överens om vilket berg som är det rätta men efter en stund övertygar Fabian mig om en smal stig som leder rakt upp mellan två hus till en stor odling. Snart försvinner stigen bland alla växter och taggbuskar.

”Det här kanske inte var rätt väg ändå”, säger Fabian. I samma stund vänder vi oss för att gå tillbaka och ser då två, skällande hundar komma rakt emot oss. Den ”inte så bra vägen” blir plötsligt väldigt mycket bättre. Fast bara i några sekunder innan det, uppifrån, från andra hållet kommer tre, säkert dubbelt så stora hundar, nerskuttandes mot oss. Min mardröm hade blivit sanning. Hur vi klarade oss ur denna situation har jag ännu inte förstått men klart är iallafall att ”todo es posible!” Nu bestämde vi oss för att inte gå genom andras trädgårdar och istället bestiga det andra berget. 

Det visade sig vara lite lättare. En stor vattenledning och lite klättrande leder oss till en grusväg som slingrar sig uppför berget. Vägen omges av gröna växter som hänger nedför de branta och orangea bergssluttningarna. Äntligen kan vi sätta oss och njuta av naturen utan att vara rädda för att behöva svälja en hel bensindunk. Här skulle jag kunna stannat hur länge som helst! Men det varma vädret tvingade oss att fortsätta uppåt. Tillslut var vi framme, efter en tur som tagit minst dubbelt så lång tid som Google Maps sa att den skulle ta. På toppen fanns det massor av höga radioantenner, inringade runt stängsel. Under antennerna fanns, av alla saker, ett litet kapell som gav en välbehövlig skugga från den stekande solen. Kapellet var inte öppet och hela stället kändes ganska dött, ända tills en arg hund plötsligt dök upp bakom ett hörn. Fabian, som hade tagit en siesta på stengolvet utanför kapellet vaknade snabbare än han någonsin tidigare gjort. Några bestämda ord senare var faran över. 

När det inte längre fanns någonting att oroa sig för var det dags att njuta lite av utsikten över Sucre som dock var skymd av massa träd. Men det spelade ingen roll. Känslan av att äta en varm, mosad banan och samtidigt blicka ner över de små husen och gatorna nedanför en var oslagbar! 

Här skulle detta inlägg kunnat sluta. Men det var ju det här med att ta sig nedför berget också. Samma, lätta väg som vi tog oss upp var ju inget alternativ. Nej, nu satsade vi på en rakare men betydligt mer brant väg ner. Fabian dansar lätt ner på de lösa stenarna mellan träden. Jag stapplar efter på ett inte lika övertygande sätt samtidigt som jag försöker undvika de återkommande ölburkarna som uppenbarar sig framför fötterna. En timme senare såg vi slutet på vårt äventyr. Kanske var det slutet på äventyret den dagen men de riktiga äventyren i Bolivia hade då knappt börjat!

Vi befann oss i vimlet på det hektiska torget San Fransisco på jakt efter något att äta, när vi stannade upp framför några färgglada plakat. Det var för orden ”Trump” och Venezuela” som jag och Fanny hade reagerat på just denna lilla manifestation. Medan Fanny knäppte några bilder hörde vi en mansröst ropa ”Tú eres de Finlandia?” Mannen var iklädd en blå jacka med en vit fiskehatt och han såg uppmuntrande på oss. Vi svarade att vi var från Sverige varpå han förvånade oss genom att hälsa oss på svenska. Den blåklädda mannen heter Atipaq och som samtalet fortgick visade det sig att han var intressant av fler anledningar än sina otroliga språkkunskaper. Vi frågade honom om hans plakat som vi star framfor. Atipaq berättar för oss om sin upprördhet över situationen i Venezuela. Och då inte i första hand pågrund av politikernas agerande, eller omvärldens involverande utan specifikt USAs. Han är förargad av det upprepande inflytandet och kontrollerandet USA har, samt genom tiderna haft, över Latinamerika. Så även om han är tydlig med att han står bakom Maduro är det främst för folket han kämpar för. Men han står inte på torget endast för deras skull, han står där för att han driver en kamp för ett förändrat Latinamerika. Han berättar för oss om framtiden han kämpar för. Det är en framtid där uprsprungsfolket får sin röst hörda och en framtid där det är de som får styra över sina marker och sitt folk. För att uppnå detta förklarar han att det behövs jämnlikhet på alla plan. Denna framtid kan inte uppnås innan kvinnor och män har samma förutsättningar och rattigheter, precis som urpsrungsfolkets förutsättningar och rattigheter måste bli den samma som resterande. Det är en kamp där alla behövs förklarar han energiskt. För att kunna ta sig runt på olika platser och olika länder säljer Atipaq böcker. Han visar oss ”Latinamerikas öppna ådror” samt ”Return of the children of light” som han säljer. Det är båda böcker som tar upp Latinamerikas historia, och den ena genom ursprungsfolkets röst. Vi bestämmer oss för att köpa en bok och stödja Atipaqs kamp. Efter mötet med denna man lamnas jag med en kansla av forundran. Det ar det tveklosa engagemanget jag fastnar for. Hur en person har en sa tydlig vision for hur framtiden bor se ut, samt kampar inte bara for sig sjalv utan ett helt folk och en hel kontinent.