[Detta inlägg trodde jag att jag lyckades publicera i lördags, dagen innan vi lämnade Sucre, men det visade sig att så var inte fallet. Så här får ni inlägget i retrospektiv]

Imorgonkväll är vårt liv i Sucre över. Tiden har farit fort förbi och visst känns det aningen melankoliskt att behöva lämna en plats där man börjat njuta av tillvaron hos ens bolivianska familj och påbörjat upptäckten av stadens vibrerande liv. Samtidigt känner åtminstone jag mig mer än redo inför att lämna skolbänken och ta mig an volontärarbetet sammanlänkat med de projekt som vi ska driva fram. Jag föreställer mig att man i La Paz får närma sig den bolivianska kulturen och dess människor allt mer än vad vi hittills gjort och tanken på det känns så spännande!

Innan vi beger oss härifrån vill jag uppmärksamma de bästa stunderna jag erfarit här, nämligen något så enkelt som alla luncher med vår bolivianska familj, Lily, Henri och deras dotter Leandra. Det är i stunder som dessa som delaktigheten i det bolivianska vardagslivet och språket känts som starkast och man kan inte annat än känna sig aningen bortskämd över den goda och stora mängd mat vi fått avnjuta. Var dag har vi erbjudits vegetariskt tvårätters och det är främst för vår skull som Lily utforskat nya köttfria recept, en sysselsättning hon gladeligen nog verkar ha tyckt om.  Det spanska språket fortsätter fascinera mig och det är en häftig känsla när pratet för det mesta flyter på och hur det sociala kan kännas så mycket mer intressant bara för att det uttrycks med andra ord och annan melodi. 

Eftersom vårt schema har varit ganska så fullspäckat hittills har det inte funnits jättemycket tid till att umgås med familjen mer än just under lunchtimmen men här om veckan lyckades vi gladeligen få till en filmkväll i latinamerikansk anda. Vi bänkade oss framför ”Coco”, en film som förståeligt nog fått pris både för både bästa animation och musik. Jag blev hänförd över dess skildring av det som för många latinamerikaner är en viktig del av deras religion, nämligen tron på att de döda lever vidare i den andliga världen och besöker de levande anhöriga under högtiden ”Dia De Los Muertos”.  Min fascination och ödmjukhet inför denna högtid med allt vad den innebär förstärktes ytterligare när Lily, vår värdmamma, berättade om hennes egen upplevelse av firandet. Var år vid högtiden tar de i hemmet fram foton på och något karakteristiskt för de nära bortgångna och dekorerar deras gravar med blommor. Och i sällskap med familjen firar de och minns den dåtid då de nu bortgångna fortfarande var vid liv. En källa till både glädje och sorg. Det finns något vackert i att samla nära och kära och våga närma sig det som gör ont men som även väcker meningsfulla minnen. Sårbarheten visar sig såklart men genom det stärks banden till de som finns vid ens sida och uppskattningen över livet och gemenskapen värdesätts högre. 

Många av oss där hemma har en tendens av att vara anti det som hör religionen till men jag är övertygad om att det finns något av värde i att vidga sina vyer och snudda vid det som är främmande, om det så må vara religiöst eller ej. Kanske slås vi av förvåning över vilken oerhörd positiv kraft det kan skänka en? 

Nyfikenheten driver oss och tar oss på ny upptäcker om livets villkor. 

Så tack, Sucre, för att vi fått lära känna en boliviansk familj, utveckla vår spanska vokabulär, vandra på din gator, upptäcka dina caféer, se dina medborgare strosa, spela musik och sälja allt från avocados till blommor till bröd på gatan, höra fåglarna kvittra, lära oss att ännu mer uppskatta en avgasfri luft att andas, njuta av dina vackra vyer, skåda den bittra fattigdomen men också närvaron av mycket engagemang. Tack för det du givit oss och välkommen kära La Paz med allt vad du innebär.  Nu kommer vi åter med nyfikenheten som elixir, redo inför att knyta band och ges nya minnen och lärdomar om livet. 

/Johanna 

Vi är i La Paz igen! I förrgår kom vi med bussen från Sucre på morgonen, en resa på tolv timmar som numera känns som en barnlek, åtminstone för mig som sov som en klubbad säl hela resan. När vi kom fram, utsvultna och trötta, slog vi oss ner på samma café som vi åt på för några veckor sedan: Green Kitchen Bolivia. Efter en brakfrukost var det dags för resans klimax: vi skulle placeras ut på våra praktikorganisationer och våra boenden där vi ska bo under de fyra praktikveckorna.

Jag och Cecilia åkte med en taxi till La Casa de les ningunos, vårt kommande hem. Direkt när vi kom in möttes vi av en sprakande trädgård full med växter och en snäll kvinna som presenterade sig som Angela. Angela är en av grundarna till La Casa de les ningunos (de kallar det les och inte los för att namnet ska bli mer könsneutralt) och är mest driven i verksamheten. Hon berättade för oss om hur kollektivet fungerar, vilka aktiviteter som hålls här och hur vi som bor här kan delta i arbetet.

Det bor just nu sex personer i kollektivet, åtta med mig och Cecilia. Flera av dem är konstnärer av olika slag, bland annat dansare och målare. Det syns att det ryms mycket kreativitet här. Överallt täcks väggarna med målningar i alla möjliga färger och fantasifulla mönster. Blommorna är planterade på nytänkande sätt, exempelvis i en gammal toalettstol och trädstammarna är klädda i färgstarka strumpor. Angela uppmuntrade även mig och Cecilia att fylla väggarna med färg vilket fick oss att vilja hoppa i målaroverallerna på direkten. Älskar att måla på väggar!

Vi fick en rundvisning i kollektivet och trädgården. Här finns ett tydligt miljö-och hållbarhetstänk vilket genomsyrar hela omgivningen. Det odlas grönsaker såsom sallad och kål där regnvatten och duschvatten används för bevattning. Det finns ett utehus i trädgården som byggts av återvunna naturmaterial (bland annat halm) och bakom köket finns ett helt rum bara för källsortering. Man kan se det som ett idealsamhälle i miniformat. Här finns till och med kattungar! Grät nästan en skvätt när jag fick syn på de små rackarna. Just nu är huset dock lite oorganiserat då kollektivet fått en hel del donationer; flera rum är fyllda till bredden med prylar. Jag och Cecilia kommer få hjälpa till med att röja och sortera någon gång i veckan.

Två praktikpar fick komma till sina praktikorganisationer i måndags. Resten (inklusive jag och Cecilia) fick träffa våra organisationer igår. Klockan tre hade vi bestämt träff med Gunilla på Red Adas kontor i La Paz. Vi bor i ett område som heter Sopocachi som ligger drygt en halvtimmes promenad från La Paz centrum. Jag och Cecilia kastades oss ut i den kaosartade trafiken (att bryta mot så många körregler som möjligt under en dag verkar stå högt upp på La Paz-bornas önskelista) och skuttade in i en minibuss som tog oss dit. 

Väl framme på kontoret togs vi emot av personal från Red Ada och även personal från Juvenil Vision, en samarbetsorganisation till Red Ada som vi också kommer praktisera på. Vi pratade om kommande aktiviteter som vi kunde delta i över ett glas svalkande juice (säga vad man vill om att Bolivianer tenderar att komma sent, när de väl dyker upp är generositeten ett faktum och det bjuds på både fika och dryck i rikliga mängder). De aktiviteter som organisationerna skulle hålla i var bland annat skolbesök, workshops och kurser, alla med fokus på könsbaserat våld, hållbar utveckling och/eller stärkande av kvinnors rättigheter. Idag ska vi med på en aktivitet i El Alto som hålls av Red Ada. Jag har inte fått helt klart för mig hur aktiviteten är utformad, men temat är i alla fall ”autoapoyo” det vill säga individens förmåga att stå upp för och försvara sina egna rättigheter. Jag kommer skriva mer om detta senare.

Jag ser verkligen fram emot denna första dag med vår praktikorganisation. Att få möjlighet att se hur Red Ada arbetar mot diskriminering och förtryck i praktiken ska bli väldigt spännande. Jag hoppas dagen blir lika givande som jag tänker mig. 

Hoppas ni har det fint där hemma! 

//Agnes

– Intervju med den enda svenskan i Sucre

Varje år när jag kommer till Sucre med min folkhögskolekurs passar jag på att besöka ”den enda svenskan i Sucre”, Christina Hägglund. Hon bor i Bolivia sedan 1978, och det är alltid intressant att höra hennes uppfattning om hur läget i landet förändras från år till år. Vi pratar om hur hon hamnade här från början:
– Allt började med att jag for iväg som volontär för organisationen Svalorna för att arbeta hos Emmaus i Lima, Peru i början av 70-talet. Jag var där i två år och arbetade i första hand som förskollärare pá ett daghem, men hade även andra arbetsuppgifter inom organisationen för att ge stöd till befolkningen i Limas ytteromráden genom mat, kläder och bostäder. Vi var idealister och väntade oss ingen fast lön för várt arbete, säger Christina. Där träffade jag Nacho, en politiskt engagerad bolivian, som först hade flytt från Hugo Banzers Bolivia till Chile, och efter kuppen där mot Allende 1973 flydde han till Peru. Nacho funderade på om han skulle göra som många andra latinamerikaner som tvingats lämna sina hemländer på grund av diktatur – fortsätta till Europa. Han kom fram till att han kunde göra större nytta om han var kvar i sitt Latinamerika, och åkte till Mexico istället. Där bodde vi tillsammans till 1978, då Hugo Banzer blev avsatt, och det kändes någorlunda säkert för Nacho och mig att bo i Bolivia.

Den första svalan!
Christina var utbildad förskollärare och i Mexiko hade hon gått en kurs om läs- och skrivsvårigheter, så när hon i La Paz kom i kontakt med San Gabriel, en pionjärverksamhet som arbetade just med barn med läs- och skrivsvårigheter, frågade hon Svalorna Latinamerika om de ville gå in och stödja henne som volontär där.
– På så vis blev jag den första svalan i Bolivia, skrattar Christina. Och när det var ett år kvar på volontärtiden flyttade vi till Sucre och jag fortsatte mitt arbete som volontär för Svalorna pá en ganska nystartad institution för barn med förståndshandikapp, också den en av de första i sitt slag. Det är numera ett stort statligt center med barnpsykiatrisk avdelning, utbildning för föräldrar till barn med handikapp, mm.
  Christina blev som sagt kvar i Sucre, och hon och Nacho fick tre barn, och dessutom två barnbarn, så här långt. Intressant nog tog det bara ett år att bli boliviansk medborgare!

Världsrekord i statskupper
När jag för min del kom till Bolivia för första gången 2006 tillträdde Evo Morales som president, efter en jordskredsseger med nära 54% redan i första valomgången. Jag frågar Christina hur hon skulle beskriva årtiondena innan detta maktskifte:
– Du vet, Bolivia har ju världsrekord i statskupper, och det fick jag verkligen känna på. När vi lämnade Mexiko hade den demokratiska processen inletts och man hade fria val.  Siles Zuazo och hans stora vänsterallians Unidad Democrática y Popular (UDP) vann flera val, men avsattes varje gång av valfusk och framför allt statskupper. En av kuppmakarna hette Natusch Busch; han satt bara i 16 dagar, men hans regim var den blodigaste i Bolivias historia. Han använde stridsvagnar och tungt artilleri mot civila och hundratals människor dog och väldigt många skadades, berättar Christina. Sedan tog García Meza makten i en blodig statskupp 1980, den så kallade kokainkuppen, och han styrde också landet under en brutal diktatur.
– Det var hans inrikesminister, Luis Arce Gómez, som administrerade förtrycket. Han sa bland annat att man skulle gå med sitt testamente under armen om man var oliktänkande. Usch, det uttalandet har gått till historien, säger Christina. Det var en otäck tid. Det var skottlossning på gatorna, stridsvagnar stod beredda på Plaza Murillo, människor fängslades och dödades. Ett tag var Nacho tvungen att gå under jord, eftersom han var politiskt aktiv. När jag skulle hälsa på honom fick jag klä ut mig med peruk.
– Det kom väldigt mycket ambulanser ibland på kvällar och nätter, fortsätter Christina, och det var militären som gjorde husrannsakningar hemma hos oliktänkande, och de tog med sig folk. En gång stannade de mittemot vår port, men de var där för att hämta en annan.
  Nacho jobbade på den tiden på universitetet i La Paz, men det stängdes under en period. Så småningom flyttade han hit till Sucre, där han kommer ifrån. Här var det lite säkrare, och när läget hade normaliserats kunde Nacho börja jobba igen och Christina flyttade hit också, tillsammans med äldsta dottern.
  En galopperande inflation i kombination med starka kopplingar till drogkarteller gjorde situationen till slut ohållbar för Meza och han tvingades avgå. 1982 tilllträdde så Siles Zuazo som president, efter att ha vunnit i allmänna val redan 1980, och efter det har militären inte kommit tillbaka till regeringspalatset.

Avkolonialisering
Jag frågar hur livsvillkoren var under åren fram till 2005:
– Det var otroligt fattigt, särskilt på landet, säger Christina. Och inflyttningen till städerna var massiv – El Alto fanns knappt 1980 och nu är det en miljonstad. Ekonomin var körd i botten med enorma utlandsskulder och det var hyperinflation. Under en period fick man ha med sig en stor väska att bära pengar i när man skulle ut och handla. Dessutom var ursprungsfolken utsatta för diskriminering och kände inget egenvärde alls. Många erkände inte att de kunde tala quechua, det var en skam. Nu är det som tur är helt annorlunda och många känner stolthet istället.
– Bara det att Evo Morales är den förste presidenten med indiansk härkomst måste väl ha enorm betydelse, säger jag. Vi gjorde ett besök på Museo Casa de la Libertad i förra veckan – huset där Bolívar och Sucre skrev på Bolivias självständighetsförklaring, och där studerade vi bland annat alla porträtten av bolivianska presidenter. Det blev så tydligt att endast den siste i den långa raden har ett utseende som stämmer in på majoriteten av befolkningen.
– Ja, identifieringen är jätteviktig – människor på landet känner för första gången igen sig i sin president, säger Christina. De bjuder honom på chuño (frystorkad potatis) när han kommer, de vet att de tycker om samma saker.
– I den nya konstitutionen slår man fast vikten av avkolonialisering – vad ser man för effekter av det? frågar jag. Christina framhåller att ursprungsfolken har fått sitt erkännande och kan göra sina röster hörda.
– Men också att man har gett 36 ursprungsfolksspråk officiell status – det är jätteviktigt, menar hon. Och att man uppvärderar den förkoloniala kulturen, förstås. I skolan är det tydligt att man reformerat för att få ett bolivianskt perspektiv istället för det västerländska.  Man har skrivit nya läroböcker, och man har infört en helt egen undervisningsmodell, som baseras på ursprungskulturerna – i första hand aymarakulturen. Det handlar om fyra pelare; Saber, Decir, Decidir, Hacer (veta, säga, bestämma, göra). Det innebär bland annat att man ska jobba mycket mera praktiskt, och gå utanför skolans väggar. Allt möttes först av stora protester från lärarna, men det hörs mindre nu, menar Christina.

Många viktiga reformer
Här i Sucre är Evo Morales långt ifrån populär – det vi hör här är att han kör ekonomin i botten och tar stora utlandsskulder. Christina menar att det ju är precis tvärtom!
– Det började med att han nationaliserade alla olje- och gastillgångar. Det har gjort att pengar har stannat i landet och kunnat användas till viktiga reformer: Skolpennigen, moderskapspenningen, ålderspensionen, alfabetiseringskampanjen och de stora satsningarna på landsbygden.
– Alfabetiseringskampanjerna var jätteviktiga, säger Christina, för de har gjort att folk på landet har förstått att det är viktigt att barnen studerar, även flickorna. Nu går nästan alla barn igenom hela skolsystemet och många fortsätter till och med till universitetet. Numera finns också en desayuno escolar – en enkel måltid med soyamjölk, quinuakex eller frukt. Det kan vara avgörande för att få barnen till skolan, och inte minst orka lära sig något.
– Kvinnors rättigheter har verkligen stärkts också, framhåller Christina, de har fått rätt till jobb och är representerade i mycket högre utsträckning än tidigare på högre poster. Sen finns det förstås mycket kvar att göra.
  Sen pratar vi om att det faktiskt är en historisk dag idag, för regeringen har gått ut och sagt att från och med första mars finns en allmän sjukförsäkring – inte bara för dem som har formella anställningar utan även för de övriga fem miljoner bolivianerna!
– Läkarkåren protesterar förstås, säger Christina. De är konservativa och vill först och främst tjäna pengar på sina privata mottagningar. De menar att det fattas läkare och apparatur, men jag tycker att det är en bra början med en lagstiftning, sen får det byggs ut efter hand. Det roliga är att läkarna har utlovat stridsåtgärder, men först ska de fira karnevalen!

Utveckling eller hänsyn mot Pachamama
– Finns det något som Evo Morales regering har misslyckats med? frågar jag.
– Korruptionen, svarar Christina direkt, för många människor har slutit upp kring Evo för egen vinnings skull. Min man skulle svara att det juridiska hänger efter – det har inte kunnat reformeras ordentligt.  
-Det svåraste problemet är nog miljöfrågorna ändå. Regeringen har talat om hur viktigt det är att försvara Pachamama – Moder Jord – och samtidigt bygger man motorvägar genom naturskyddade områden. Detta har väckt mycket starka protester och kritik om dubbelmoral från miljörörelsens sida, och bland dem var det ju många som från början var med och stödde Morales. Det är en svår balans; utveckling eller miljöhänsyn? Sen är det synd att man inte har jobbat för att forma nya ledare som kan ta över efter Evo, fortsätter Christina. Och jag tycker inte om personkulten som omger honom.

21F-rörelsen vill stoppa Evo från att kandidera  
I oktober är det dags för presidentval – och för att Morales skulle kunna ställa upp som presidentkandidat ännu en gång krävdes en ändring i konstitutionen. Därför genomfördes en folkomröstning i frågan den 21 februari 2016. Jag var på plats i La Paz då med mina kursdeltagare, och vi inväntade resultatet på Plaza Mayor, i hopp om att få se Evo Morales segertala. Men så blev det inte; No-sidan vann överraskande med 51%. Detta resultat ogiltigförklarades senare av Författningsdomstolen, och förra året gav Högsta valdomstolen Morales rätt att kandidera. Hur ser du på det?
– Egentligen tycker jag att har man en konstitution så måste den följas, menar Christina. Men samtidigt, när man vet vad det finns för alternativ – ska vi ha tillbaka de där gamla regeringarna? Allt annat är bättre än de konservativa, högerkandidaterna. Evo är så karismatisk – det finns ingen annan om vi ska fortsätta på den här vägen. Sen har ju faktiskt Förvaltningsdomstolen sagt sitt, så utifrån det är han i sin fulla rätt att ställa upp. Som förklaring framhöll man att folkomröstningen troligen påverkades starkt av en smutskastningskampanj som iscensattes mot Evo två veckor före valet, säkert med syfte att påverka valresultatet. Det kan mycket väl vara så, och utgången blev ju kolossalt jämn; 51% – 49%.  
  Jag frågar Christina hur hon tror att det kommer att gå i valet:
– Det är svårt att veta, oppositionen är fortfarande väldigt splittrad. Carlos Mesa är en stark kandidat, han var ju interimspresident före Morales, och kommer från en känd familj i Bolivia. Men han har inget stöd på landsbygden. Oppositionen har startat en kampanj som kallas 21F, och den går ut på att man protesterar mot Evo Morales kandidatur. Man menar att valresultatet från folkomröstningen 21 februari 2016 ska gälla. De är mycket aktiva och verkar ha mycket pengar till sin kampanj, säger Christina fundersamt, och hon är inte främmande för tanken på att det kan finnas amerikanska intressen inblandade – det har ju hänt förr.
– Kanske går vi samma sorgliga väg som Venezuela: oppositionen bojkottar valen; valen ogiltigförklaras och med USA:s hjälp lanseras en helt annan president. Trump vill ju utrota socialismen, säger Christina.

”Evo Morales är ingen diktator!”
– Apropå Venezuela, säger jag, i svensk media hör vi sällan talas om Bolivia. Men nu, i samband med oroligheterna i Venezuela, framhåller man Bolivia som ett av de länder som stöder Maduro, och detta stärker medias bild av Evo Morales som ännu en i raden av latinamerikanska diktatorer. Margot Wallström och stora delar av EU däremot stöder ju Guaidó. Vad säger du om det?
– För det första är Evo inte diktator! Jag har levt under diktatur och det här är något annat. Här skriver tidningarna precis vad de vill, och Evo är ute bland folket hela tiden – en diktator värjer sig för folket. Dessutom är han demokratiskt vald, och han har två tredjedelar av parlamentet bakom sig. Det är inte alls konstigt att Bolivia stöder Maduro – vi har haft ett starkt och viktigt samarbete vänsterregeringarna emellan i hela Latinamerika sen ett antal år tillbaka. Nu är vi inte många kvar – se på vad som har hänt i Brasilien, Argentina, Ecuador, Chile…
– Man kunde väntat sig mer av en svensk socialdemokratisk regering än att den skulle gå och stödja en figur som Guaidó, avslutar Christina.
  På kvällen efter vårt samtal ser jag ett långt demonstrationståg som drar fram på gatorna genom Sucre. Många har tryckta t-shirts med ”Bolivia dice NO” på sig och nästan alla bär en skylt med 21F. Smällarna och talkörerna överröstar till och med den bullriga trafiken. Lite ödesmättat känns det.

/Gunilla

Hej!

Jag kan fortfarande inte fatta att vi befinner oss i Bolivia. Men trots det har DUR åkt vidare på tur till Sucre. Där har vi hunnit landat hos våra familjer och livet har lugnat ner sig lite. Eller det vet jag egentligen inte om det har. Det bara känns rätt att skriva det då vi ändå befunnit oss på samma ställe i mer än en vecka. Och det är ju lite av en bedrift. Därför kommer detta inlägg gå i vår resas, nu lugna, fotspår genom att endast(?) fokusera på det som blivit veckans snackis: maten.

Dessa dagar har jag vaknat av pipet från min rumskamrats väckarklocka. Visst är det bra att den väcker mig. Men problemet ligger i att Fabian ställer sin väckarklocka en halvtimme innan vi egentligen ska gå upp eftersom han är mer av en långsam vaknare. Därför har de flesta av mina dagar i Sucre hittills börjat med ett ljud som var femte minut blir ilsknare och ilsknare. Tur då att vår ”bolivianska mamma” oftast har humöret på topp när vi sätter oss vid frukostbordet. Ibland är hon faktiskt så pratsugen så vi kommit försent till skolan för att hon inte har hunnit berätta klart allt hon har att säga. Dessa samtal brukar sen fortsätta på lunchen och kvällarna. Dock är det mest Agnes och Fabian som deltar i konversationerna då min spanska är ungefär så bra som den borde vara efter nästan ett halvår. Men det är mycket intressant och lärorikt att höra det allt mindre okända språket talas och ibland sticka in med någon grammatiskt inkorrekt kommentar här och där. Det har hänt att jag ibland sjunkit för djup ner i min egen dvala när jag fastat på något ord jag hörde för tio minuter sen. Då väcks jag av ett gällt ”¡¡niño!!” av vår mamma. För det mesta är det för att jag håller på att slå huvudet i något vasst hörn eller för att jag inte har ätit tillräckligt mycket frukt till frukost. 

– ¡Niño, tú necesitas comer frutas! 

Här äter man verkligen mycket frukt. Det är dock förståligt då det finns så många goda, spännande frukter som jag aldrig sett förut. Ofta kretsar samtalen kring matbordet om någon ny frukt som vår ”mamma” plötsligt trollat fram. Att äta frukt kan vara gott, men bara en massa frukt varje frukost bidrar till en sockerchock som man inte blir så mätt på. 

Dock hjälper den en att få en väldig fart på vägen till skolan vilket kan behövas för att undvika de tutande bilar som spyr ut stora mängder avgaser. Här luktar inte avgaserna som de gör i Sverige. Här stinker de verkligen. För alla människor i Sucre och i andra stora städer runt om i världen är det något som de lever med varje dag. Denna nackdel med att bo i en storstad finns inte på samma sätt i Sverige och har fått mig att inse hur skönt det är att komma ut på landet. När vi bodde på Tjörn längtade jag ibland efter stadslivet. Men något som är säkert är att jag, när vi kommer tillbaka i april, kommer älska öns natur, tystnad och friska luft.

Efter tio minuters sick-sackande kommer vi fram till Sucres stora torg – Plaza 25 de Mayo. Men först gäller det att ta sig över de tvådelade övergångsställena och hälsa på dinosaurierna som står mitt i vägen och skyddar de gående från bilarna. Efter det har vi nästan kommit fram till skolan som inte är en kopia av Billströmska. En liten ingång med en trappa upp, förbi en bar tar oss in till skolans utegård. I Bolivia går hälften av alla elever från frukost till lunch och den andra hälften på eftermiddagen eftersom det råder brist på klassrum. Lunch serveras inte på skolorna vilket betyder att lärarna behöver åka hem för att laga mat åt sina barn. Därmed börjar morgontrafiken då om som på nytt, fast i motsatt riktning. Stressigt, inte direkt bra för miljön och väldigt långt borta från de svenska skolornas verklighet.

När skoldagen är över går vi tillbaka till vårt lyxiga hus med innegård till vardagsrum för att äta. På gatorna utanför ingången syns ibland barn som jonglerar framför bilarna vid rödljusen och äldre som tigger. I de rikare delarna av staden, där vi bor, är det svårt att föreställa sig hur 70 % av Sucres befolkning kan leva i fattigdom. Men åker man ut mot förorterna känns den siffran inte längre orimlig. Där är inget sig likt stadskärnan och förra veckan rasade flera hus samman på grund av det kraftiga regnet.

Men detta inlägg skulle ju bara handla om maten. Därför är det dags att återgå till veckans snackis. Och för dig som redan fått nog av boliviansk mat utan att ens smaka den kanske du redan anar vad som är på gång. Under några månader har vi fått höra om hur man i Bolivia äter en liten frukost, en liten middag men en superstor lunch. Vi har fått lära oss säga ”jag är mätt” på spanska på minst tre olika sätt för att inte riskera att explodera. Hittills stämmer detta med frukosten och middagen men lunchens storlek finns anledning att ifrågasätta. Nu låter det nog som att jag klagar. Och det gör jag kanske till viss del, vilket inte känns bra. Speciellt när det finns så många här som varje dag går hungriga. Men när vi betalat mycket pengar för boende och mat har det inte känts bra att, efter lunchen, själv behöva gå och köpa mer mat. Dock kanske jag skulle visat mer förståelse för att det för en köttälskare i ett köttälskande land inte är så lätt att plötsligt börja laga vegetarisk, glutenfri mat. Traditionerna har rotat sig djupt ner hos vår mamma vilket dock inte bara är negativt då hon till exempel har en gigantisk vulkanisk sten mitt i köket där hon maler och mosar allt möjligt. Stenåldernsmixern har överraskat och förbluffat oss flera gånger. Men traditionerna kan gå för långt och efter att ha ätit ”orminta” tre dagar i rad till både frukost och lunch så började det bli lite tröttsamt. Orminta är gjord av en stor, speciell, boliviansk majssort (choclo), krossad och blandad med kryddor som bildar en smet. Bladen från choclon används sen till att slå in smeten som läggs ner i kokande vatten. Några minuter senare är den klar. Konsistensen befinner sig någonstans mellan en paj och ett mjukt bröd, som efter några dagar ståendes utomhus förvandlas till ett hårt bröd. Denna maträtt slog oss alla med häpnad under den första dagen, speciellt när vi fann lite smält ost ligga gömd i mitten av rätten. Men vad vi inte visste då var hur den skulle komma att prägla de resterande dagarnas måltider föregående vecka. När vi för första gången åt orminta visste vi heller inte att den (i början) goda smaken delvis berodde på det grisfett som tydligen ingick i denna ”vegetariska” rätt. Och att en av oss, första dagen i Sucre, just därför blev magsjuk var förstås inte kul. 

Nej, jag har nog aldrig träffat någon som är så envis när det gäller vikten av att äta kött (och frukt). Men trots denna matröra har vi klarat oss bra och förbättringar har skett under veckans gång. Så bra att hon till och med börjar leva upp till hennes ordspråk ”todo es posible”. Aldrig har jag ätit så mycket av saker som jag inte ens visste fanns. Ta bara de oändligt många sorter av potatis eller banan som exempel. 

Denna vecka har verkligen varit lika oförutsägbar som vår bolivianska mamma. Ena stunden blir man strängt tillsagd för att inte ha ätit tillräckligt med frukt och sekunden senare bjuder hon in till en tangolektion i köket. Säkert är dock att hon alltid har en liten glimt i ögat. Om den glimten finns kvar när det gäller den korv som hon sagt sig vilja göra de senaste tio dagarna kan jag dock inte svara på. Men hur det blir med det är en annan historia.

En vecka har vi nu tillbringat i staden Sucre, på 2800 meters höjd. Dessa gator börjar kännas som hemma och jag känner mig ärad att få ta del av livet här. Varje vardag gå till skolan, tillsammans med resten av Sucre. Föräldrar hand i hand med sina barn, vuxna på väg till jobbet, uniformsklädda ungdomar – alla sicksack genom den täta trafiken och de fyllda trottoarerna på väg till jobb eller skola. Och där någonstans finns jag, med min röda kånken och regnjacka i högsta hugg (en vet aldrig här med det där regnet alltså…) Jag följer morgontrafikens ström och ler för mig själv.  Det har så klart sina nackdelar också, denna morgonström. Trängseln, motorljuden och stanken av avgaser, men jag trivs med helheten. Det känns fint att vid lunchtid återigen slutas upp med resten av Sucre och trängas på väg till mitt hem. Här i Bolivia får nämligen alla en lång lunchrast samtidigt för att hinna hämta och laga mat åt barn och familj. Det utger en fin gemenskap i staden tycker jag. 

Det är ett aktivt liv vi lever här i Sucre (därav den dåliga uppdateringen på bloggen vilket vi ursäktar för). Vår skola erbjuder tre gånger i veckan olika aktiviteter: salsa, en matkursoch Walley. Walley är en form av volleyboll där även väggarna får användas, en sport jag absolut kan rekommendera er. Utöver skolans aktiviteter går vår tid åt att plugga spanska på diverse ställen. Mina favoritplatser är terrassen på mitt hus, inte minst när solen tittar fram och värmer mig, och annars cafe Condor eller där jag nu sitter. I ett cafe längst upp i ett kyrktorn utblickande staden med höga berg som bakgrund. Det känns lite som jag ser på en tavla måste jag medge. Vi har även fått besöka olika organisationer som jag tror mina kamrater har berättat om.

Men summan av kardemumman – jag trivs i mitt tillfälliga liv i Sucre. Människorna är vänliga, naturen fantastisk och läxorna lagom svåra. På återseende Sverige.

Skrivet av Amelia

Hej!

Här i Sucre rullar vardagen på. Varje morgon traskar vi till skolan där vi grottar ner oss i spanska språkets värld och varje eftermiddag strosar vi hem till våra familjer genom lummiga parker, skolbarnsfulla gator och bilar vars avgaser letar sig in i varenda cell i kroppen. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur mycket jag tycker om Sucre (kanske inte just avgaserna) men det här inlägget tänkte jag ägna åt att berätta om två studiebesök vi gjorde igår på två barnhem.

Runt halv två hoppar vi in i bussen som ska ta oss till det första barnhemmet, Fundacion Amazonia Bolivia, eller Lusavi som det också kallas. Vi har med oss en enorm tårta till barnen som Gunilla köpt av ett par nunnor; en tårta och en nyfikenhet på barnhemmet vi snart ska besöka. När vi kommer fram möts vi av en kvinna med varma, snälla ögon. Hon presenterar sig som Nelly. Nelly visar oss runt i barnhemmets stora, öppna salar. Fundacion amazonia fick lokalerna för fyra år sedan genom en donation. Nu fylls de av barn, pojkar i detta fall som skrattande springer omkring bland oss. Nelly visar oss matförrådet. Där trängs säckar med ris, fisk i konservburkar och hinkar med potatis. Barnhemmet får en donation mat om året som ska räcka för alla barn. Jag tycker det låter lite med en gång om året, men Nelly försäkrar oss om att maten inte är något större problem. Värre är det med skolmaterialet: pennor, papper, skrivblock och även hygienartiklar såsom tandborstar och tops. Här finns ett stort behov av stöd. Jag tänker på hur jag jämt klottrar mina anteckningsblock fulla, sliter ut, köper nytt. På hur jag tar det som en självklarhet. För alla är skolmaterial ingen självklarhet. 

Vi visas in i flera rum; ett doktorsrum utrustat med en brits och sjukvårdsprodukter, ett rum för aktiviteter, ett matrum och ett lekrum. För varje rum vi stiger in i blir bristen på resurser mer och mer påtaglig. 

Nelly berättar om upplägget på barnhemmet, som egentligen inte riktigt fungerar som ett barnhem. Totalt tar Fundacion Amazonia hand om 44 barn. Barnen spenderar tid där under veckodagarna, men de flesta åker hem på helger för att inte glömma varifrån de kommer. Två barn på barnhemmet har blivit lämnade av sina föräldrar. Resten har familjer, men lever under extrem utsatthet. Det kan röra sig om alkoholism, misshandel och/eller dålig tillgång till förnödenheter som vatten och el. Barnhemmet blir en flykt från deras tunga vardag, en plats där våldet och misären byts ut mot lek, läxläsning och häng med vänner.

Vi avslutar vårt besök på gårdsplanen där vi presenterar några lekar; ”under hökens alla vingar” och dansjage. Det blir succé. Killarna går in för lekarna till hundra procent, springer runt planen som virvelvindar och skrattar oavbrutet. Efter lite missförstånd kring reglerna för dansjagen får vi även se barnen visa upp sina bästa 80-tals moves.

”Stanna” säger Nelly när vi kramas hejdå, visserligen med humor i rösten men vi ser i hennes ögon att hon menar allvar. Behovet av volontärer är stort. Barnen behöver kompisar, förebilder, personer att skratta ihop med. Det skär i hjärtat när hon säger det, för vi måste ju åka vidare. Det skär i hjärtat när jag ser hur mycket hon arbetar, hur hon lägger ner sin själ för att skapa en fristad för dessa barn utan att få tillräckligt i utbyte. Hon förtjänar mer stöd, mer resurser. Vi bestämmer oss för att bidra med skolmaterial och hygienprodukter, något som gör Nelly glad. Det är med en stor beundran för Nelly och verksamheten hon driver tillsammans med andra eldsjälar som jag lämnar Fundacion Amazonia.

Nästa studiebesök är på SOS barnbyar. Drygt en kvart med bussen från första barnhemmet ligger organisationens kontor. Här leds vi in i en sparsamt inredd föreläsningssal och får berättat för oss om hur organisationen är uppbyggd, vilken hjälp som erbjuds och om organisationens mål. SOS barnbyar började arbeta i sucre 1996 och driver nu ett familjestärkande program som stöttar barn, kvinnor och deras familjer. Programmet består av flera delar. Dels erbjuds dagvård och förskoleverksamhet för barn i utsatta situationer, något som gör det möjligt för föräldrarna att gå till jobbet.

Vi får kika in i lokalerna där förskoleverksamheten bedrivs. Det som möter oss får mig att tänka på ett dockskåp. Rummen är fyllda av pysselmaterial och leksaker i all världens färger, pyttesängar med nallebjörnstäckta överkast och minibord med tillhörande stolar. Pedagogiken är Montessori, något som den färgglada, inbjudande miljön skvallrar om. Överallt längs väggarna ser vi pedagogiska planscher med texter som ”Puedo decir no” och ”tu cuerpo es tuyo”. Livsviktiga budskap. Tänk hur viktigt det är att lära barn att sätta gränser och ifrågasätta i tidig ålder, både när det gäller ens egna kropp och när det gäller orättvisor generellt.

Vi får lära oss att de barn som av olika anledningar inte kan bo hos sina familjer kan få en SOS-familj, en familj som tar emot utsatta barn och som bor i en särskild by som byggts upp av organisationen. Vi åker dit och får möta en kvinna som tar hand om flera barn. Vi sitter i hennes hus och får höra om livet som SOS-mamma. Under tiden hon berättar springer barnen omkring i rummet, hoppar fram till oss och frågar säkert tio gånger: ”Como te llamas?” De sträcker lyckligt fram flottiga jordnötter och koppar med vatten. Jag slås av styrkan, generositeten hos kvinnan. Jag tänker på hur mycket kraft det krävs att ta hand om så många barn som var och ett kräver oändligt med uppmärksamhet och kärlek. Varje barn behöver dessutom läkas efter att ha levt under tuffa förhållanden.

Vi får en rundvisning i barnbyn och jag blir helt upprymd. Det är en så otroligt vacker och fridfull plats. Överallt syns blommor och odlingar, fåglarna kvittrar och barnen gungar. En idyll. Såhär borde alla barn få växa upp. Visst är tanken inte att barnen ska stanna i barnbyn särskilt länge (målet är att situationen ska förbättras i deras ursprungliga familjer så att de kan återgå till sina föräldrar) men det är otroligt att de får leva i en så fin miljö under tiden.

Jag tar med mig en positiv men vemodig känsla från de båda barnhemmen. Vemod för att livet är så orättvis, för att människor som inte ens levt i ett decennium tvingats genomlida så mycket ont. Positivism för att det finns så många människor där ute som vill hjälpa dessa barn, som vill ägna all sin vakna tid åt att skapa trygghet och möjligheter för dem.

Ta hand om er där hemma! Det finns hopp om mänskligheten.

//Agnes

Vi hoppade in i minibussen med vår privatchaufför och alla bar på viss rädsla inför den höjd, på ca 4000 meter, vi åter skulle bekantas oss med. Rädsla inför att vår kropp skulle lida av syrebristen. Denna gång var det dock inte La Paz vi begav oss mot, utan istället staden Potosí. Vi färdades genom Bolivias landsbygd med sina enkla stenhus, stora majsskördar och växtberikade berg som klättrade längs med sidan av vägen. Vid närmare en timmes resa kvar till ankomst förtärde vi våra ”pastillas de soroche”, piller mot höjdsjuka, och hoppades på att de skulle göra oss gott. 

Väl framme togs vi emot av en Bolivian vid namn Wilfredo och hans fru Eli. Wilfredo var mannen som senare skulle guida oss i stadens välkända gruva, Cerro Rico. De två hälsade oss välkomna genom att erbjuda oss varsin kopp kokaté, också det en hjälp mot höjdsjuka. Och i tron på att stunden inte kunde blir mer boliviansk fylldes plötsligt bussen av toner från Wilfredos charango (ett instrument liknande en ukulele, men med fler strängar). Vi fick berättat för oss att bergsvandrare inte sällan går med detta instrument i sin famn, spelandes antingen mycket glada eller oerhört sorgsna låtar. Och kanske, om en tillåts få romantisera lite, kommer man någon gång höra de vackra melodierna från bergen komma farandes med vinden. 

Vid första anblick av staden Potosi slogs jag av glädjen över att solen sken och att luften inte var så kall och syrefattig som jag hade föreställt mig. Staden kändes välkomnande, men samtidigt så dolde sig en känsla av obehag inom en. Potosi var nämligen staden där kolonialismen härjat vilt och satt sina djupa spår. Plötsligt började historien, det som vi hittills endast diskuterat i klassrummet, bli allt mer påtaglig. Cerro Rico, Potosis massiva silvergruva, uppenbarade sig i bakgrunden av husen. Det där var platsen där estimerat 8 miljoner människor, urfolk och afrikaner, berövats sina liv sedan gruvverksamhetens start på 1500-talet. Platsen där neokolonialismen består. Bara förra året förlorade femton stycken gruvarbetare sina liv inne i gruvan, en konsekvens av förfall av gruvans väggar och tak och farliga gaser. Jobbet som gruvarbetare i Potosi har varit allt annat än en enkel syssla och det har förblivit så i mer än 500 år. Idag jobbar cirka 40 000 män och unga pojkar i gruvan och inte en enda fyndighet som extraheras stannar i Bolivianernas ägo. Allt av värde hamnar snarare i utländska företags händer och smyckar kanske i detta nu din kropp. Vårt lyxliv kräver otaliga timmars arbete av människor i en gruva där mörkret liknar en svart natt. Där klaustrofobin inte är att föredra om en skall överleva gruvans små gångar och vrår. Där unga, redan från 15 års ålder, tvingas slita ut sina kroppar i brist på andra bättre alternativ. En gruvarbetare skaffar barn tidigt och lever som om varje dag vore den sista, något man onekligen kan förstå när medellivslängden för en gruvarbetare är 45 år och olycksfallen är återkommande. De flesta dör sorgligt nog av lungsot, eftersom explosionen av dynamit framkallar rök som arbetarna motvilligt andas in under sina långa arbetsdagar. I gruvan får man lära kroppen att inte utöva sina behov, det finns inte några toaletter nära till hands och man vill förståeligt nog inte sprida otrevlig lukter i den redan så obarmhärtiga arbetsmiljön. Arbetarna förlitar sig på kokabladen, en källa till energi och resistens mot hunger och illamående, som tuggas och förvaras i mungipan under de långdragna arbetspassen.

Wilfredo berättar att ”El maschismo”, machismen, är en starkt närvarande gruvmentalitet. Endast män anses vara kapabla till att utföra jobbet i gruvan, stoltheten de känner över att besitta den fysiska kapaciteten är självklar, och dessutom finns det tydliga hierarkiska strukturer. Vidare är det de mest erfarna som tänder på dynamiten och springer för sina liv för att inte bli offer för explosionen. Tre minuter har de på sig att bege sig iväg, något som ibland kan innebära att de måste klättra upp för otaliga primitiva stegar, en distans på cirka 160 meter. Fascinerande nog sätter gruvarbetarna sin tilltro till ”Pachamama”, moder jord, och djävulen, ”El Tio”, som de kallar honom. En fusion av den andinska och de katolska religiösa åskådningarna. ”El Tio” är inte någon hänsynslös, utan snarare gruvarbetarnas vän och beskyddare i gruvan. Han manifesteras likt en rödfärgad djävul i cement och till honom offrar de kokablad och ber om skydd i början av var arbetspass. Inga kvinnor är tillåtna att inträda gruvan, av den anledningen att man tror på att Pachamama, moder jord, skulle bli avundsjuk på kvinnorna och att dessa dessutom skulle distrahera männen. För att överleva måste männen visa all sin kärlek till de två religiösa gestalterna. Utifrån de omständigheterna som råder i gruvan kan man förstå varför tilltron till högre makter är så närvarande. Hur skapar man annars en känsla av trygghet om inte den omgivning man kan ta på uppfyller de kriterierna?

När Wilfredo tog med oss in i gruvan berättade han med oerhörd erfarenhet och inlevelse om det som jag nu skriver här och jag kan kan inte på långa vägar förmedla lika väl det han delgav till oss och det vi upplevde där inne men, en sak är säker, man gick inte därifrån oberörd. Wilfredo är en man man aldrig kommer glömma, ur min uppfattning en oerhört godhjärtad person, som utstrålade glädje och omtanke. Men där bakom dolde sig också tecken på smärta och sorg. Tecken på livserfarenhet som inte alltid gått i toner av dur. Han har sett döden i vitögat och själv upplevt de svåra förhållanden som råder för en gruvarbetare i Cerro Rico. Tacksamt nog har han idag också turismen, sitt jobb som guide i gruvan, som en ytterligare källa till inkomst, vilket innebär att han inte behöver slita ut sin kropp i lika stor grad som de många andra gruvarbetarna. Som son till både en far och en farfar som dött tidigt på grund av sina ”påtvingade” arbeten i gruvan kan man förstå varför Wilfredos moder var skarpt emot att hennes son skulle gå samma öde till mötes. Hon såg till att han i tidig vuxenålder inte behövde ägna all sin vakna tid inne i gruvan och förhoppningsvis får han därför leva ett långt liv, se sina egna barn växa upp och skapa sig en tillvaro som inte består av den oerhörda utsattheten hans familjehistoria och andras livshistorier bevittnar. 

Förhoppningsvis inser snart västerlänningar på riktigt att härjandet i utvecklingsländer måste få ett slut. Vad ger oss rätten att plundra andra på deras tillgångar på bekostnad av deras liv? Idén om att alla människor är lika värda lyser starkt med sin frånvaro.

/Johanna

Jag vet att det redan har publicerats två blogginlägg på ganska kort tid om vår boliviaresa. Hur mycket intressant kan det egentligen finnas att skriva om på tre dagar, kanske du tänker. Vanligtvis inte mycket. Jag kan erkänna att tre vanliga dagar ur mitt liv till och med skulle fått mig att somna på flyget mellan Amsterdam och Lima. Såhär i efterhand ångrar jag nog lite att jag inte hade en sån sammanfattning tillhands då. Men denna sammanfattning kommer väcka liv i dig då dessa dagar knappast räknas till de vanliga i mitt liv. 

Direkt när vi landade i Lima visade det sig att min bild av latinamerikanska städer inte stämde överens med verkligheten, trots fem månader av förberedelser. Detta kan dock bero på att vi bodde vägg i vägg med personer vars hus såg ut som borgar om man bortser från att vallgravarna hade bytts ut mot elstängsel och övervakningskameror. I Miraflores, som stadsdelen heter, är höghus vanligare än oklippta gräsmattor, belägna längst den fina promenadvägen ovanför stranden med utsikt ner mot vattnet. 

Att bada i Stilla havet och att få vittna en totalt ovan surfare efter bara en timmes träning komma glidande på vågorna smidigare än självaste Jesus var verkligen loco. Men mer om det står det ifall ni skrollar ner något inlägg. Dock måste jag nämna cevichen som efter bara några minuter satte gruppens sammanhållning på spel med sina intressanta smakkombinationer. Den råa fisken var verkligen rå på flera sätt. 

De nya smakupplevelserna stannade inte där. Efter en promenad på jakt efter något att äta strax efteråt blev resultatet en, på insidan, orange banan som inte smakade banan. Någonstans här började jag försöka intala mig själv att jag faktiskt visst tål gluten. (Det behövde jag som tur var inte fortsätta göra när vi kom till La Paz, innan vi kom till Sucre…)

Egentligen tänkte jag inte skriva något blogginlägg men det som nu händer övertygade mig om att jag nog borde. Kanske är detta ett förlåt till taxichauffören eller till alla som utstått mina ”NEJ!”-attacker, komna från total tystnad. Eller så är det en påminnelse om något som aldrig mer ska upprepas.

För plötsligt var det dags att lämna Lima och åka vidare till nästa huvudstad. Taxiresan till flygplatsen går trögt med långa köer, bilar som tutar på varandra och personer (venezuelaner enligt taxichauffören) som mitt i gatan försöker sälja vatten och kakor. Fabian fortsätter att prata med alla han träffar och snart hör man honom och chauffören sitta och diskutera Perus problem med att det regnar för mycket. Taxichauffören visar sig vara lite av en expert inom detta området och visar upp flera videos på hur floder svämmar över och tar med sig allt i sin väg. 

Att försöka följa med i ett samtal kräver ofta energi och stort fokus, inte minst när samtalet är på spanska och handlar om hur Peru påverkas av klimatförändringarna. Därför är det lätt att släppa allt annat runt omkring en och när taxin stannade vid flygplatsen befann jag mig egentligen någonstans i Anderna på en smältande bergstopp. Därför är det inte så konstigt att min mobiltelefon låg kvar i taxin när den, efter att ha släppt av oss, körde iväg. När jag väl upptäckte att min ficka var tom hade taxin försvunnit för länge sen. Och trots att jag letandes sprang över halva (kanske inte riktigt) flygplatsparkeringen var (mo)bilen borta. Förresten är det ingen bra idé att vara stressad bland trafiken i Sydamerika, men det kanske nästa inlägg får handla om.

Stämningen inom klassen hade gott ner sig lite där vi satt på terminalens stengolv. Från att ha suttit på en bergstopp för några minuter sen kändes det som att jag nu befann mig någonstans nere i underjorden. Det kunde ju faktiskt ha varit värre sa jag till mig själv och tänkte på den gången jag glömde mitt pass på flyget, men det var inte till så stor hjälp. Vad som däremot hjälpte var när taxichauffören, likt en hjälte i en actionfilm jagandes av en motorcykel, genom en skarp sväng efter ingången till terminalen plötsligt kom inspringandes med min mobiltelefon i sin hand. Han såg mig direkt, gav mig mobilen och försvann sedan lika snabbt som han hade kommit. Hur detta gick till och exakt vad som hände är det ingen som vet. Vad jag dock vet är att min start på resan kunde varit mer ordningsam, fast definitivt inte mer händelserik! 

Hola el mundo!

Vi är i La paz! Efter en tolv timmars resa över Atlanten och en mellanlandning i ett tropiskt hett Lima är vi äntligen framme! Allt känns overkligt, surrealistiskt. Att vi för bara några dygn sedan snubblade fram i Sveriges slaskväder och nu är här, i Bolivia. på drygt 4000 meters höjd. Bland skyhöga berg, färgglada bussar och oändligt med stånd som säljer kläder med traditionellt bolivianskt mönster och i alpacaull (mysigaste materialet någonsin).

Det är svårt att inte låta som en utlänning som kommer och möter en ”ny” kultur för första gången och blir helt lyrisk, men det är verkligen något speciellt med stämningen och människorna här. La paz känns lite som en blandning av Majorna i Göteborg, Barcelona och Lissabon. Det vilar ett slags lugn över hela staden, samtidigt som den vibrerar av liv (klyschigt jag vet). Det finns massor av veganska/vegetariska caféer, gatukonst och färgglada, pittoreska hus. Bilarna kör och tutar som galningar men ändå är det som att fenomenet ”la hora boliviana” (att Bolivianerna typ alltid kommer minst en timme försent) har satt sin prägel på hela staden. Älskar det!

Igår åt vi lunch på ett veganskt, glutenfritt café som ligger nära vårt hotell. Kanske lite tråkigt att inte starta med typisk boliviansk mat, men den här var en solklar 10/10. Efter lunchen strosade vi runt på La paz-gator, en del (inklusive jag) halvt avtrubbade på grund av höjden, men med humöret på topp. Lite då och då sneglade jag upp mot bergen, mot telefericon (linbanan) och fick ett sug att åka. Idag tänkte vi ta oss en tur och få lite utsikt! 

På kvällen igår träffade vi Mirna, en vän till Gunilla som kommer från Bolivia och som vi kursare har haft kontakt med tidigare. I höstas kom hon till Billströmska för att berätta om Bolivia och laga boliviansk mat med oss. Hon har ena foten i Sverige, då hennes man är svensk, och andra i La Paz. Igår tog hon oss till en restaurang med typisk boliviansk mat. Jag åt en rätt som kallas ”choclo con queso”. Choclo är en stor majskolv som odlas i Anderna och äts i stora delar av Syd-och centralamerika. Gott! Några av oss tog den typiskt bolivianska rätten plato paseno, en stadig rätt med kött, potatis, bönor och ost. Den bolivianska maten är väldigt rejäl och enkel på ett sätt, rena smaker (sorry, kommer bli en matblogg av det här)

Idag ska vi göra en tolv timmars bussresa till Sucre, den plats som vi ska stanna på i veckor för att läsa spanska. Skolan början på måndag och jag är så taggad! Det ska bli kul att verkligen få utveckla sin spanska och få använda den i en spansktalande miljö. Nu måste jag dock börja packa ihop mina saker för utcheckningen från hotellet är klockan 11. Så jag rundar av här med att visa lite bilder från de senaste dagarna. Enjoy!

Hoppas ni mår bra hemma i kyliga Sverige!

//Agnes

Jag ska berätta för er om mitt första dygn i Sydamerika. 

Det hela börjar med att vi möts av en outgrundlig värme när vi stiger ur planet i Lima. Det är närmare trettio grader och luftfuktigheten är hög. Vi får tag på vårt bagage och det går faktiskt väldigt smidigt, trots svetten som rinner från pannan. Vid flygplatsens utgång välkomnas vi i vimlet av peruanska familjeåterföreningar med vår kursledares felstavade namn, ”Unila Forsman”, skrivet på en skylt av taxichauffören som tar oss till vårt hostel i statsdelen Miraflores. Taxifärden är intensiv och vår förare kör som om han var med i The Fast and The Furious. I en stad med över 11 miljoner invånare som Lima är det inte konstigt att det är mer bilar än vägarna kan svälja. Det är trångt och vi pratar om centimeteravstånd mellan bilarna. Men på något sätt finns det ett samförstånd mellan trafikanterna och det tyckts flyta på relativt bra.

När jag tänker tillbaks på det här dygnet så är det uttrycket ”som natt och dag” som kommer till min tanke. 

Om vi börjar med natten. För mig är det återigen den oerhörda värmen som är problemet. Trotts att jag lägger mig nyduschad under det tunna lakan till täcke jag har så dröjer det inte många minuter tills att allt är klibbigt igen. De flesta i vårt lilla hostel-rum med dubbelsängar tycks klara värmen bra. Skönt för dem! Efter en lång tid av vändande och vridande så lyckas jag sova lite men vaknar sedan igen för att komma till insikten att det här går ju inte. Det slutar med att större delan av natten först spenderas på det svala kakelgolvet i rummet och sedan på en soffa i en ute-korridor där några ljumma vindar drar. När jag kylt ner mig en aning kan jag avsluta natten inne på sägen och vaknar, trots allt, hyfsat utvilad. 

Okej, nu tar vi dagen. 

Vår frukost består av vitt bröd med sylt och en kopp kaffe. En ganska lätt frukost som leder oss till att ta en tidig lunch på en resturang i området. I och med att vi befinner oss i det kulinariska meckat som Peru är passar vi självklart på att äta deras paradrätt, Ceviche. En syrlig sallad som ofta innehåller fisk, skaldjur, lime, kryddor och koriander. Vi alla provade lite olika variationer och var enade om att det var en smakupplevelse. Jag själv tyckte att det var fantastiskt gott. 

Efter att ha låtit maten smälta beger vi oss alla ner till den långsträckta stranden med utsikt över Stilla havets fria horisont. Påväg dit avnjuter jag den karakteristiska, sydamerikanska drycken Inca Kola. Sött och uppfriskande! På den brännheta stenstranden hittar vi en plats att fälla ut våra handdukar på och alla tar sig ett svalkande dopp i världshavet vi har framför oss. Jag och Love hoppar och leker länge i de höga vågorna.

När vi lägger oss på stranden för att vila och sola ligger jag och observerar de många surfare som glider fram på vågorna och önskar lite smått att jag kunde vara en av dem. Snart efteråt kommer en man med grön keps gående mellan solbrända badgäster och möter min blick. Han kallar sig för Florence och är uppvuxen med Limas surf-kultur. Han måste sett hur jag suktade efter att komma ut på vågorna. Jag tackar ja till hans erbjudande, ger honom några soles, hänger efter honom och han förser mig med våtdräkt och surfbräda. På en matta i hans tält lär han mig grunderna och sedan paddlar vi ut i vågorna. Efter några missade vågor kommer guldvågen. Florence guidar mig och när vågen närmar sig skriker han:

paddle! paddle! paddle!….

Jag paddlar med armarna för allt jag är värd.

Florence skrik överröstas snart av vågbruset bakom mig. När vågen får tag i mig glider jag bak lite på brädan, fäller in knät, just som Florence har lärt mig. Jag ställer mig upp så smidigt jag kan, tar ett steg bakåt och böjer mina knän. Det händer. Jag surfar. Jag gör det faktiskt. Och det går bra! På brädan har jag kontroll över vattnet. 

Jag närmar mig kontinenten Sydamerika, med en till synes oändlig horisont bakom mig och, från mitt perspektiv, Limas nästan lika oändliga stadssilhuett framför mig.