Åter välkommen till lugnet eller, till paradiset, som det så vackert formuleras på skylten till den lilla staden Coroico. Stig in i el mundo trópica. Här omkramas vi av en gränslös dos av växtlighet likt en djungel. Med blad trippelt så stora än vad ögat är van vid att se och klättrande lianer. Värmen likt en het sommardag, stundtals fuktig. Utsikten makalös och ibland knappt synbar för molnen som sveper förbi på samma höjd och lägger sig som ett fluffigt täcke. Vi tillåter oss att få koppla av från storstadens brus och omfamnar platsens häpnadsväckande naturmiljöer och poolen.

Njutningen förhöjs också av att vi för två dagar sedan lyckades ta oss nerför dödens väg på cykel med livet i behåll. Nu bärandes på minnen av smala serpentinvägar som sträcker sig längs med bergen. Där också människor fram till nutid fallit offer för dess bristfälliga säkerhet och naturens krafter. Vi bär på förnimmelsen av en åktur genom moln och skiftande temperatur från frusna fingrar tidig morgon till svettiga kroppar av tropisk värme som slog oss allt mer ju längre ner vi färdade. En resa från fyra tusen meter till tusen. Bedårande vattenfall badade oss när vi for genom dem längs med vägen och stundtals kämpade för att inte krocka med stenar som kunde vålla ett oturs fall. Till en början en blygsam färd neråt med krampande fingrar runt om styrets bromsar men med tiden kom modet att låta mer fart få fara en nerför backarna. Adrenalinet var inte så närvarande i kroppen som en hade föreställt sig, men känslan av genuin stark glädje tog istället dess plats. En känsla minst lika bra.

Fyra tappra själar äro vi nu med titeln ”Death road survivers”. Det må i sig va häftigt men det kan dock inte mäta sig med den totala upplevelsen vi gavs av naturens prakt och den underbara känslan av att åter få fara på cykel. Ett bättre avslut på vår Boliviaresa kunde jag inte önskat mig.

Slutet gott, allting gott. Nu är jag mer än redo att åka hem, oj vad jag längtar.

/Johanna

Okej, jag ska vara ärlig nu.

Jag har inte varit så aktiv här på bloggen som jag borde eller hade tänkt att jag skulle vara.

Jag ska erkänna att jag har haft en tendens till att fastna i allt det som pågått runt omkring mig och glömt att ta mig tid för att skriva.

Nu har jag kommit till insikten att den här minst sagt händelserika tillvaron som jag har befunnit mig i under den senaste månaden snart är över, eller ja nu är den det- och jag har knappt berättat om den!

Den här världen som jag har slängts in i har på ett sätt slukat mig. I alla dess olika former. Det är ett sätt att leva som på många sätt är olikt, och på många sätt är likt det sätt vi lever i Sverige. För mig har det varit en komplett upplevelse – från vardag till fest och från glädje till gråt. En erfarenhet med så många sidor som jag kommer bära med mig hela livet! Jag tänker att jag ska dela med mig av ett par små anekdoter från livet i El Alto för att kompensera för min frånvaro.

Det hela kanske blir enklast om jag tar det från då vår praktik mer eller mindre började. Efter en knapp veckas tid av att lära oss och att förstå vad som egentligen görs på Chasqui var det redan dags för det första av många firanden. I samband med karnevalen firade vi en traditionell så kallad Ch’alla där vi bland annat pyntade lokalen och offrade till Pachamama. Därefter följde ett firande jag knappt vågar skriva om här. I vilket fall döptes jag och Love under den antagligen mest minnesvärda och märkliga ceremoni jag tagit del av. Eftermälet av det här dopet resulterade i det mest episka vattenkrig jag skådat. Ledarna mot volontärerna i full krigföring med kastruller fyllda med vatten och vattenballonger som ammunition. Efter ett par timmar tog den till synes oändliga uppgörelsen slut och vi alla tvingades städa mitt i festen. Efter avbrottet följde en middag vi åt med händerna samt diverse “pedagogiska lekar”.

Efter den kvällen var jag en i Chasqui.

Tidigare den veckan hade vi fått hjälpa till på Chasquis workshops som de har för barnen. Det är en blandning av massa olika aktiviteter och jag hade lovat att hjälpa till på en gitarrkurs.

När jag kom till gitarrkursen en eftermiddag så möttes jag av en av föreståndarna som sa till mig: “Fabian, gitarrläraren har inte kommit, du måste själv hålla i gitarrkursen!” Jag, som blev lagom paff, godkände lite motvilligt hennes befallning. Att vara lärare var för mig en nästintill okänd roll och att dessutom vara det på spanska gjorde inte saken enklare. En stor del av lektionen bestod av att stämma alla de extremt ostämda gitarrer som fanns, dock viktigt för att det ens ska vara möjligt att lära sig ett instrument. Med de nyaste eleverna lärde vi oss några grundläggande ackord och med de mer erfarna övade vi på skalor. Ett problem som gjorde det hela snäppet svårare var att tonerna och ackordet har andra namn i Sydamerika. Istället för A, B, C osv. heter de La, Si, Do…

Jag överlevde lektionen och gick faktiskt därifrån med ett ökat självförtroende efter att ha blivit kallad ‘profesor Fabian’ av intresserade barn som ville lära sig. Det är en stor glädje att kunna dela med sig av sin kunskap.

Nästkommande lektion dök gitarrläraren upp så då tog jag chansen att lära ut ett instrument jag själv lärt mig bara några veckor tidigare.

Under våra spanskastudier i Sucre tog jag ett par lektioner i charango som är ett typiskt bolivianskt instrument. En charango kan beskrivas som en liten version av en gitarr fast med 10 strängar som alla sitter i par. Kroppen är liksom välvd och instrumentet har ett väldigt karakteristiskt ljud.

När jag frågade barnen om de visste vad en charango är för instrument förvånande de mig genom att skaka på huvudena. En grundläggande del i Chasquis arbete är att stärka barnens identitet och trygghet kopplat till deras ursprung. Det är frågor som vi jobbat med mycket på Billströmska. Mycket av det här är sviter av kolonisationen som sitter kvar. Viljan att vara som européerna. För mig kändes det viktigt att för några få introducera charangon som på många sätt är en symbol för den bolivianska kulturen. Jag är glad att jag under en månad fått hålla i de här kurserna. För mig har det varit otroligt utvecklande och jag hoppas att jag har kunnat ge något tillbaka.

Det är inte bara på praktikplatsen det har varit fullt upp utan även under tiden med familjen har vi alltid haft något att göra. Något som vi i Sverige kan tycka är en krävande vardagssyssla är här i Bolivia en heldagsaktivitet. Tydligaste exemplet jag fick på det var när vi skulle tvätta kläder. Här tvättar man för hand och i kallt vatten. Men vår bolivanska mamma, doña Petrona, gör det med ett leende på läpparna. “Om jag får lyssna på cumbia och har någon att prata med är det helt okej” säger hon. Dessutom brukar hon tvätta åt sina grannar för en liten peng då och då. Jag som själv testat kan intyga att det är ett väldigt hårt jobb och hyser stor respekt för doña Petrona och många andra av Bolivias kvinnor som gör det vecka efter vecka efter vecka.

Vår vistelse här har heller inte alltid varit utan komplikationer. Sjukdomar efter sjukdomar har följt varandra. Jag har klarat mig ganska bra, men jag har också blivit drabbad. Till exempel den gången jag råkade äta den absolut livsfarlig kombinationen av päron och ost. (DET HÄR ÄR INGET SKÄMT!!)

Vi var på marknad och jag köpte mig ett päron från ett fruktstånd som jag åt. En stund senare åt vi till lunch min dåvarande bolivianska favoriträtt, “Papas a la Huancaína” som, mycket väl, innehåller ost.

När jag vaknade dagen efteråt var hela min kropp ur balans. Jag hade feber, huvudvärk och var liksom kraftlös. Min mage vill jag inte ens skriva om.

När jag satt ner med min bolivianska mamma, doña Petrona, för att för att försöka komma på anledningen till mitt insjuknade kunde vi inte riktigt komma fram till vad orsaken var. Det vi misstänkte mest var Papas a la Huancaínan men det stämmde liksom ändå inte riktigt. Mina klasskamrater hade ätit samma mat utan att bli sjuka. Sen slank det ur mig att, jo, jag hade ju ätit ett päron också. Men vilken skillnad kunde det göra? tänkte jag. Men det var då det klarnade det upp för doña Petrona. ”¿¿Has comido queso con pera??” brast hon ut. Sen fortsatte hon att utförligt förklara hur oerhört dumt det var av mig att ens tänka tanken att äta ost och päron. “Det finns faktiskt folk som till och med dör av att äta det” skrämde hon upp mig med. Efter det kokade hon ihop en dryck av en medicinsk ört och varm choklad med maizena och försäkrade mig att om jag bara dricker allt så kommer jag bli frisk snart. Det var bäst att lyda tänkte jag i min situation.

När jag framåt kvällen hade gått och lagt mig i min säng så knackade det på min dörr. Det var återigen doña Petrona. Med sig hade hon två ägg, en tidning, en skål, en visp och till sist, en nål. Jag blev såklart aningen orolig av att mötas av detta strax innan läggdags, vilket hon på något sätt fann väldigt roande. Med ett skratt kläckte hon äggen och hällde upp äggvitan i skålen. Hon vispade äggvitan tills den hade konsistensen av grädde, gjorde små hål på tidningspappret och bredde sedan ut ett tjockt, jämnt lager av äggvita på pappret. Tanken var alltså att jag skulle ha den här äggröran i mina armhålor hela natten. Äggvitan var kall och obehagligt att ha på kroppen men det var bara att bita ihop. Doña Petrona hade hela mitt förtoende.

Medan jag låg där, lagom obekväm med äggvisp i armhålorna, hade vi ett fint samtal om livet i byn där hon vuxit upp. Det hade varken funnits sjukhus eller läkare så man hade fått lära sig att ta hand om sig själv och fixa sina egna läkemedel. I och med den bristande sjukvården och den här traditionen så är det än idag på det här viset hon läkt sina barn när de blivit sjuka.

Slutligen, när jag vaknade morgon därpå, hade äggvitan absorberats av tidningspappret. Och mycket riktigt, jag var helt frisk och inte gick det att hitta ett spår av att jag kvällen innan varit sjuk.

Allt det här kan ju tyckas låta en aning märkligt, det tyckte jag också till en början. Men efter det har jag hört från så många oberoende källor som  bekräftat att “Åh nej, åt du päron och ost”, “Det borde du väl förstått, att du skulle bli sjuk om du åt det”. “Aha äggvita i armhålan, det gav alltid min mamma mig när jag liten och hade feber.” “Om man byter ut äggvitan mot urin så fungerar det ännu bättre…”

Och så vidare. Ja, märkliga grejer händer här då och då. Vi brukar skylla på höjden. Det går för det mesta.

Jag skulle så gärna vilja berätta om mer saker jag varit med om. Som alla samtal vi haft vid matbordet, den gången vi åt kosvans, när jag och min bolivanska bror var på festival eller när jag fick ställa upp som asaguden Tor i en teater med mimare. Men det får vi ta en annan gång. Om ni stöter på mig på någon av våra föreläsningar i landet så lovar jag att jag ska berätta mer!

Nu bär det snart av hem!
//Fabian

Fortsätt läsa ”Ursäkt och avslut.”

Kraftens ursinne

är det enda vi hör

Kraftens nödvändighet

är det enda vi vet

Kraften som binder oss

är det enda som betyder något

Kraft är ordet som fastnar i mig efter den 2 timmars känslofyllda pjäsen Bolivia Diez. Det är ett av många, men det alla har gemensamt är just kraft. Kraften från dessa 8 skådespelare som speglar en hjärtskärande, ursinnig och livsviktig historia. Deras historia. Kraften i publiken – som upplevt denna historia. Som fortfarande har kvar krigssåren.

I pjäsen kastas vi in i diktaturens järngrepp, vi får återberättat om det maktspel som försatte landet i krig, vi får höra berättelserna om de själar som föll offer för maktspelet. Men vi får också höra frihetsmarschen. Den självklara, förbannade, kraftfulla ramsan där frihet är målet och kamp och gemenskap vägen dit. Enstaka personer i publiken fyller i under ramsan. De vars liv präglats av dessa ord.

Jag finner mig ordlös.

Det är aktivism i sin renaste form. Det är samhällsförändring. Det är att använda kultur och konst som den görs bäst.

Jag tänker på min egna historia. Den som skonats från de stora blodsfläckarna. I det land där demokrati fick ta fäste, utan att slitas från roten, om och om igen. Den är inte perfekt, ingen historia är det. Vi har vårt egna urfolk vara liv kantats av diskriminering och kamp för överlevnad. Vi kan inte heller blunda för att det tillhör vår historia där det första rasinstitutet grundades.

Oavsett historia är det påtagligt, helt omöjligt att inte se, att vi i vårt Sverige har kamper att ta. Vi måste anstränga oss för att bibehålla det vi varit framgångsland i. I en tid med starka högervindar som hotar vår människosyn måste även vi ta till kamp.

Den 2 timmars känslostormen, genom 8 skådespelare och djupet som publiken utgjorde – gjorde det uppenbart.

Vi har alla en kamp att kämpa, och vi har alla kraften som behövs.

El Alto på fötter, aldrig på knä

Skriven av Amelia

Vi kommer till platsen som man så länge längtat efter, Isla del sol, där den gigantiska Titicacasjön och naturen omfamnar oss. Här får inga bilar köra, utan istället tar sig alla runt mellan öarna med små båtar och till fots på land, ofta i sällskap med en åsna eller två. Lukten är som ute på landet och stället liknar en idyll man knappt hade kunnat föreställa sig. Längs med de branta stentrapporna stöter vi på, förutom åsnor, också grisar, får, lamor och alpackor och där borta i horisonten gömmer sig snötäckta berg, Anderna, eller ”los apos”, beskyddare, som inkafolket kallade det. Vi kämpar oss upp och ner för trapporna och skådar de enastående vyerna över vattnet, de grönbeklädda öarna och omringande bergstopparna och visst påminner stället en lite om någon grekisk idyllisk by intill havet. Med båt tar vi oss guppandes över till Isla de la luna, en ö bebodd av 27 familjer och som är känd för sitt inkatempel och där ges vi en mycket intressant guidad tur av en lokalbo. Vi hänförs av berättelsen om den tidigaste populationen (mer än tusen år före kristus) på öarna, Tiwanaku, dess splittring och Inkafolkets maktövertagande. Om stora landområden med civilisationer som gått under vatten och guldfyndigheter som inkafolket kastade ner i sjön för att spanjorerna inte skulle ta beslag av dom. Om gamla ritualer där man offrade kvinnor som under senare tid än till idag ersatts av lamor. Och om igentäppta tunnlar under vattnet och urgamla odlingsrutiner av bland annat quinoa. Fascinationen över historien slår oss nog alla. Vi får även reda på att det råder en konflikt på ön sedan två år tillbaka, mellan den sydliga och den nordliga sidan, där turister sedan dess inte tillåtits att inträda det nordliga området. Spänningarna bottnar till ens oförvåning i girighet, av att inte vilja dela mer rättvist på intäkterna från turismen. Det känns såklart mycket tragiskt att idyllen döljer en baksida, men samtidigt så slås en också av att det inte sällan faktiskt är så generellt. Nå väl, vår guide hade hoppet uppe och trodde att konflikten skulle vara löst inom snar tid och att turister då åter skulle få vandra in i den norra sidan.

Vistelsen på och runt Isla del sol är trots konflikten precis vad vi behöver som återhämtning inför sista veckan på vår praktik. (!!!) Vi får åter känna kraften från en frisk ren vind och luft, omges av de gröna kullarna och dess träd och mer än något annat – återse vattnet, som förövrigt Fabian modigt nog tog sig ett uppfriskande dopp i, i kombination med våra aningen skeptiska blickar.

Vi bor i tre små stugor längs med det lilla berget och vaknar till utsikten av Titicacasjön med dess små båtar lagda intill bryggorna. C’oa, en ört som växer fritt omkring på ön med en doft så ljuvlig får oss att plocka med oss flera kvistar hem. Några av oss försöker springa upp för den branta kullen för att nå toppen men ännu tycks det omöjligt. Hjärtat slår vilt och lungorna får inte tillräckligt med luft. Vi lyssnar på stugägarens vackra toner från Fabians flöjt och erbjuds morgondagens frukost på en takterass. Då och då dyker det plötsligt upp åsnor i rasande fart rundades ett hörn och farandes ner för trapporna, men allt går väl, för de tycks vara mer än vana vid att ha människor omkring sig. Fåglarna kvittrar ostört och överöstas inte av ett enda billjud så långt våra öron kan nå och någon gång dyker en liten flaxande vacker kolibri upp i periferin.

En bättre terapi för själen kan man inte ges. Å kan ni tänka er, planeten besitter så mycket historia, charm och skönhet!

/Johanna

Hej från El Alto! Mycket har hänt sen jag sist skrev, inte minst att jag för första (och antagligen sista…) gången blivit refererad som ”poesiexpert”. Och inte var som helst, nejnej denna referering skedde i en boliviansk nationell tidning. Men jag ska berätta från början.

Som bekant praktiserar för tillfället jag och Fanny på en av Albors kontor i El Alto. De jobbar med diverse olika kulturformer och nappade genast när jag lite försynt nämnde mitt skrivintresse. Vi fick frågan om vi ville hålla någon poesiworkshop för några på Albor, och då intresset finns hos oss både svarade vi ja. Det ska absolut inte stickas under stolen att nervositeten fanns där när vi svarade. Visst att hålla workshop, men det var ju den där lilla haken att det ska vara på spanska… Men vi höll fasta vid vårt svar och började planera vår lilla workshop. Vår handledare Willy kom några dagar senare till oss och frågade hur det gick med planeringen och om vi skulle kunna skriva en liten beskrivning om oss själva och vår workshop. Som jag förstod det skulle han försöka få det publicerat någonstans. Visst visst kunde vi väl göra det.

Och sen vips.

”Expertas zuecas dictarán clases de poesía” – ”Svenska experter håller lektioner i posei”.

Ja då fanns en helt plötsligt i en nationell boliviansk tidningen, bara så där. Den där nervositeten inför workshopen ökade kraftigt efter denna publicering Men det fanns inte på kartan att banga nu, det var bara att köra. Vilket var precis vad vi gjorde i fredags.

Vårt upplägg för lektionen var att berätta om personer som både varit och är inflytelserika och viktiga i Sverige med sina texter, samt hålla lite skrivövningar och avsluta med en lek. Vi valde att prata om Astrid Lindgren som någon viktig förr och läste även upp en av hennes kändaste tal i frågan om våld mot barn. Sedan pratade vi lite om Silvana Imam, som en viktig person i Sverige just nu. Silvana anser vi är framstående i flera frågor såsom antirasism, antisexism och anti homofobi. Vi gjorde sedan fem skrivövningar med gruppen. En av dem var att låta dem skriva två dikter. I den ena dikten skulle varje mening börja med orden ”Jag vill ” och i den andra ”Jag är arg”. Detta gjorde dem två och två utan att se vad deras partner skrev. De fick sedan läsa upp sina dikter och det blev en väldigt fin stund med starka texter präglade av det bolivianska samhällsklimatet. Den avslutande leken frambringade mycket skratt både från oss och dem, och när vi två timmar senare avslutade lektionen kändes det som alla var nöjd och glada – likaså vi.

Jag skulle inte gå så långt som poseiexpert kanske… Men med tanke på min osäkerhet över språket så kan jag i alla fall helt skamlöst säga att jag är väldigt stolt över mig själv och min duktiga partner Fanny. Kan vi lyckas hamna i en nationell boliviansk tidning och sedan hålla en två timmars workshop på spanska – då är precis allt möjligt mina vänner.

Skrivet av Amelia

”¡BO-BO-BO-LI-LI-LI-VAR-VAR-VAR!”

Det är onsdag den 13 mars 2019. El Alto-bornas liv tycks rulla på som vanligt. Men det finns något som gör denna dag lite extra speciell, mötet mellan de två huvudstadsrivalerna, derbyt mellan Bolivar och The Strongest. Det finns ingen större fotbollsmatch i Bolivia än mötet mellan La Paz-lagen. Och eftersom de endast ställs mot varandra två gånger per år får matchen en extra stor betydelse för spelare och ledare såväl som fans. Det visade sig tydligt då känslorna ofta svall över, inte minst hos publiken. Ibland tyckte jag det kunde bli ganska löjligt men visst är det lätt att dras med. 

Vi hade fått tipset av vår lärare Agnes om att se en fotbollsmatch här i Bolivia då hon också gjort det som DUR-elev. Dock varnade hon oss om att det kunde bli våldsamt på läktaren, speciellt på derbyn. Men när jag väl började kolla upp vilka alternativ som fanns insåg jag snart att det trots allt inte fanns några andra alternativ. Detta fick jag inte missa. Valet var självklart även fast det inte kändes helt riskfritt. Dock kan jag redan nu säga att jag oroade mig helt i onödan.

För att ta oss till centrala La Paz och matchen som spelades på Estadio Hernan Siles, som för övrigt är världens högst belägna arena för landslagsfotboll (3637 möh), var jag och Fabian tvungna att först ta en minibuss och sedan byta teleferico tre gånger. Dock gjorde det inget och jag skulle lätt kunnat byta teleferico minst tio gånger, ja, så kul är det. Det är lite som att åka bergochdalbana på Liseberg med skillnaden att man bara behöver betala två bolivianos (2,6kr) samt för det mesta slippa vara rädd. 

När Fabian och jag kommer fram till stadion har vi 20 minuter på oss innan matchen börjar. Utanför arenan är det fullt med folk. Köerna ringlar sig långa runt små stånd där mat, snacks och lagens tröjor säljs. Stämningen tycks vara på topp och Fabian passar på att köpa en Bolivartröja. Bolivar har på kort tid blivit hans nya favoritlag, inte minst för att alla på Chasqui verkar hålla på dem. För vem vill egentligen hålla på ett lag som heter The Strongest? Men det sa han såklart inte när vi i telefericon, påväg till matchen, träffade ett El Tigre-fans, som laget också heter. Försäljaren ler häpet och ser plötsligt mycket glad ut när Fabian frågande säger ”¿cincuenta bolivianos?” och pekar på en tröja. Knappt har han fått på sig tröjan innan, vad som kanske är en liten tv-kanal, kommer fram och vill ställa några frågor till den nyblivna supportern. Jag blir inte alls förvånad. 

Plötsligt slår det oss att vi inte har köpt biljetter än. Biljettkioskerna har stängt och vi blir tvungna att köpa dem av en kvinna som står utanför stadion. Det visar sig gå vägen och vi blir insläppta. Men i trappan upp till läktaren tar det plötsligt tvärstopp. På något sätt måste det ha sålts fler biljetter än vad det finns platser, tänker jag. Vi går stressat fram och tillbaka för att försöka hitta någon trappuppgång som inte är fullsmockad med folk. Tillslut visar Fabian våra biljetter för en polis och säger att det inte finns några platser kvar. Polisen kollar först lite misstänksamt på oss innan hon med bestämda steg går mot en av uppgångarna. Likt en isbrytare trycker hon sig igenom folkmassan. Vi gör vårt bästa för att hänga på. Efter en stunds överläggning med läktarpolisen får jag och Fabian tillstånd att tränga oss vidare på jakt efter två platser. Någon minut senare pekar polisen långt upp på läktaren. Någonstans däruppe finns det två lediga platser, visar det sig. Nu väntar en lång klättring, bitvis över och igenom folk, för att tillslut nå målet. Flera gånger är jag nära att tappa balansen och jag tvingas greppa tag i alla möjliga personer för att inte falla baklänges, ner mot gräsmattan. När vi väl når platserna, strax efter avspark, känns det som att vi inte kunde fått några bättre hur tidigt vi än varit på plats. 

Stämningen bland de 42 000 åskådarna på den proppfulla arenan är marvillosa. Den hotfulla stämningen syns inte till. Istället känns det nästan som att vi är på ännu en karneval. Hängivna supportrar blandas med turister och barnfamiljer. Vi har fått plats långt uppe i ett av hörnen och har perfekt vy ut över planen. Matchen börjar i ett högt tempo. Till en början skulle man kunna tro att The Strongest är ett lag från låglandet då de, varje gång de får bollen, tvingas sakta ner tempot och rulla runt bollen i backlinjen ett tag. Men när Bolivar återtar bollen blir det nästan alltid målchans direkt och det blir tydligt vilket lag majoriteten av fansen håller på. En dryg halvtimme in i matchen når en långboll en djupledslöpande Bolivaranfallare. Spelaren är onside och motståndarnas backlinje har inte hängt med. En mot en med målvakten strax innanför straffområdet väljer han, osjälviskt, att passa snett bakåt till en framrusande medspelare som enkelt kan peta in bollen bland nätmaskorna. Publiken brister ut i ett stort jubel, personer som aldrig förut träffats kramar varandra och för en gångs skull säger mannen som sitter bakom något annat än en svordom. Men i andra halvlek är det två andra lag som kommer ut. Energin är borta och höjden visar att den är tuff även mot de som är vana. Efter många minuter när det inte händer någonting kvitterar plötsligt The Strongest genom en snygg nick, otagbar för målvakten. Efter målet är det som att båda lagen slutar att anfalla och mest väntar på att matchen ska ta slut. 

Slutresultatet blir tillslut 1-1, rättvist sett till hela matchen. Början av matchen kanske lovade ett annat slut men denna upplevelse var så mycket mer än det som hände nere på planen. Stämningen på den fulla arenan slår det mesta likväl äventyret påväg dit. Sammanfattningsvis skulle vi nog bli tvungna att vänta tills VM-finalen 2022 för att kunna gå på en mer underhållande match! 

/Love

Hejsan!

Idag har jag och Cecilia varit ute på vift hela dagen. Vi hängde med på en så kallad ”correo turistico” med Vision Juvenil där vi besökte fem fina platser som brukar locka turister. Klockan nio befann vi oss i El alto och hoppade på en buss som skulle ta oss till de olika platserna. Vi har sett fina utsiktsställen, historiska gravar och en mysig hamnstad i Achocalla, El Alto.

Det som fångade mig mest med utflykten var ett par skulpturer som fanns på det andra utsiktsstället vi besökte. Stora, rödmålade skulpturer som sträckte sig kraftfullt mot himlen. Guiden förklarade att en av dem föreställde det andinska korset, en viktig symbol inom den andinska religionen. Symbolen består av ett kors och en fyrkant som smälter samman. Fyrkanten representerar synen på de två andra dimensionerna av existensen som är stark inom denna religion.

I den andinska religionen ser man på existensen som tredelad. De tre nivåerna är Hana Pacha, överjorden där övermäktiga gudar bor, Kaysay Pacha, den värld som vi lever i varje dag och Ukhu eller Urin Pacha, underjorden där andar från döda, våra förfäder och andra övermänskliga varelser lever. Alla dessa världar är fulla med levande energi. Allt ses som energi, det vill säga, allt har sitt eget medvetande. Då pratar vi inte bara om bergen, växterna, floderna, solen och haven utan också om husen, vägarna, bilarna, pennorna och muggarna. När jag frågade om guidens personliga relation till naturen pekade han allvarligt ut över utsikten och beskrev det som att varje träd, varje vattendrag, varje äng, var som en del av honom själv. Jag ville bara snörvla när han sa det. Så himla fint sätt att se på världen.

Jag blir lika känslosam varje gång jag hör om bolivianernas relation med pachamama, om hur de ser allt som besjälat. Jag tänkte på guidens ord när vi guppade ner för berget och såg högarna med skräp som aldrig tog slut. Plast, plast, plast. I alla dess former. Uppenbarligen kan inte alla bolivianer dela guidens världsbild. I så fall skulle väl tornen av avfall inte kunna existera, för vem kan skräpa ner och förstöra en natur som man känner så starkt för? Vem kan skada något som känns så sammankopplat med en själv?

Jag tror verkligen på den andinska religionens sätt att betrakta naturen. I mina ögon borde det vara lösningen på nedskräpningen. Om bara fler kände som guiden, en personlig koppling med naturen, borde väl också fler känna sig villiga att bevara och skydda den. Samtidigt kanske det är det naivt att tro på det som enda lösning på miljöförstöringen. Jag tänker bara på Sverige och den ”ta hand om naturen och djuren”-mentaliteten som präntas in i barn från förskoleålder. Barn tas med ut på skogsrundor, lär sig om insekter och besöker naturhistoriska museum-allt för att formas till ansvarstagande individer som står upp för miljön. Inte slänger vi mindre skräp på gatorna eller undviker flygresor till Thailand för det. Tanken är god-men det krävs mycket för att bekämpa normer och förändra människors beteenden.

När det kommer till normen att slänga skräp i bergen i Achocalla är det tydligt att ingen orkar bry sig om det som sker. Jag undrar hur det har kunnat bli så och frågar Marleny på Juvenil Vision som är med på turistturen. Hon förklarar att det har genomförts projekt mot nedskräpningen av Achocallas politiker men på grund av misslyckade resultat har befolkningen tappat tron på politikernas förmåga att få bukt med problemet. Situationen verkar hopplös. En ond cirkel som inte tycks ha något slut. Vad som däremot är tydligt är att ”alla andra gör ju det” inte längre håller som argument när det kommer till nedskräpningen. Snart består bergen till större del av soppåsar än sten. Det krävs en kraftansträngning för att förhindra ett sådant framtidsscenario.

Med de sorgliga orden avslutar jag det här inlägget. För att få lite mer hopp ska ni få se lite bilder från turistturen här! Enjoy!

//Agnes

Mitt i vimlet bland bilar, mini bussar, microbussar och människor kan man hitta mig och Agnes gåendes påväg till Red Adas kontor. Det är där i folkmassan man hittar oss. Bland stressade föräldrar som ska lämna barnen på skolan, skolungdomar som är försenade till skolan och folk som är påväg till arbetet.

Något jag har lärt mig efter att ha spenderat några veckor i La paz är att här har alla företräde. Speciellt bilarna. Att korsa gatan är ett äventyr. Bilarna kör hellre över dig än att stanna och låta en gå över.
Men även ifall man riskerar livet när man ska gå över gatan så måste jag säga att jag aldrig mött så trevliga och hjälpsamma människor som bolivianerna. Som en gång när jag och Agnes försökte hitta en restaurang men misslyckades och stod vilsna på gatan mitt bland allt folk. Då kommer en man fram och frågar vart vi ska och om vi är vilse. Vi frågar vad gatan cochabamba ligger och mannen pekar och visar vänligt.
Eller som den gången när vi stod och väntade på att möta Silvia från organisationen Juvenil Vision. Vi väntade vid telefericon en bra stund och började bli otåliga och lite oroliga på om hon skulle komma eller ej. Då frågade Agnes först en äldre man om vi kunde få låna hans mobil och ringa ett samtal. Då vi fick vänta ett tag till frågade vi ännu en kille om vi fick låna telefonen. Eller en annan gång när vi var förvirrade och var tvungna att fråga ett äldre par om vägen och mannen tar upp sin mobil ringer Nunmret till Red adas kontor.
Varje gång folk har hjälpt oss att hitta vägen har jag tänkt ”näe det här skulle aldrig hända i Sverige”. Eller som alla gånger vi har åkt telefericon med våra kollegor från Red Ada och pratat om olika saker och medpassagerare helt plötsligt lyssnat på vad vi pratat om och börjat prata och diskutera med oss.
 Ibland önskar jag att vi  svenskar kunde vara lite mer såhär.
Det trevliga och vänliga bolivianska folket är något jag tar med mig härifrån.

(För att tillägga något så är vi inte så förvirrade som vi låter. Vi har för det mesta koll. /hälsningar dom två mest förvirrade i klassen)

/ Tilli

Morgonen var en aning kylig och för ovanlighetens skull var det lite människor och bilar i rörelse ute på gatorna. Det märktes att vi var påväg tidigare än vi brukar. Innan den vanliga ”lektionen” skulle vi nämligen hinna intervjua Gabbi, en driven femtonåring som medverkat i Albors verksamhet 1 år. Vi pratade om hennes syn på våld och machism här i Bolivia samt vad hon får ut av Albor. Hon har sjalv blivit utsatt för våld vilket hon beskriver som ett ärr hon bär med sig. Genom Albor har hennes ledarskapsförmåga förbättrats.

Den vanliga lektionen blev sen inte så vanlig eftersom jag och Johanna höll i den. Vi gjorde några lekar, ett par improvisationsövningar och afrikansk dans som avslutning av Johanna. Ungdomarna tog sig an uppgifterna med glädje och inlevelse. Entusiasmen var stor och tiden sprang iväg. På bade ledarna och ungdomarna verkade det som vi kom med lite ny inspiration vilket kandes väldigt upplyftande. Det hela kandes än mer lyckat när ungdomarna efteråt ville att vi skulle hålla i flera lektioner.

Viola

Hej alla fans!

Hoppas ni mår bra! Det gör jag. Efter en helg som inkluderat två salmonelladiagnoser, ett antal insnubblanden på sjukhus, risdiet och ett rum som gått från att se ut som en svinstia till att vara bortom räddning är jag och mina fina kompanjoner ute och betar i det gröna gräset. I alla fall jag och Cecilia. Idag har vi varit på en fantastisk auto-apoyoworkshop med Red Ada. Det har blivit som en rutin för oss att åka upp till El Alto på onsdagar och torsdagar hänga med kvinno och tjej-grupper. Den här dagen var dock något utöver det vanliga. Både jag och Cecilia blev rörda till tårar.

Temat idag var rädsla. Alla kvinnor fick varsin lapp där de fick skriva ner sina största rädslor. Sedan skulle de dela med sig av vad de skrivit. Det blev en otroligt känslosam stund när kvinnorna öppnade sig och ventilerade sina innersta tankar och känslor. Man märkte hur stämningen blev både nedtyngd och befriande. Som Rosalia, en av Red Adas ledare, sa: ”Vi kan jämföra det som skrämmer eller tynger oss med ett sår, ju mer vi pratar om det desto mer renar vi såret” En fin tanke om hur det kan kännas både skrämmande och förlösande att tala ut om sin skräck och ångest.

Jag slås gång på gång av hur mycket som förenar oss som befinner oss i det där rummet, trots våra vitt skilda livsförhållanden. I princip varje kvinna vi lyssnade till beskrev en rädsla som också jag, samt många av mina vänner, har. Även om vi priviligierade har besparats våldet och en rad andra orättvisor som dessa kvinnor tvingats utstå har vi de mänskliga känslorna gemensamt. Kanske kan en sådan tanke få oss att glömma våra olika livsöden och betrakta oss som mer sammanlänkande. Hur uttjatat det än kan låta är det en viktig påminnelse i en tid när rasistiska och främlingsfientliga strömningar starkt betonar våra olikheter.

Förutom de rörande stunderna när kvinnorna pratar uppskattar jag autoapoyo-sessionerna för att jag får ta del av Katerine och Rosalias proffsiga arbete. Deras förmåga att skifta från bestämda och strukturerade när de går igenom regler och instruktioner för sessionerna till inkännande och varma när de lyssnar på kvinnorna är djupt imponerande. De lyckas få både uppmärksamhet och förtroende på samma gång, något som gör sessionerna så oerhört bra. Dessutom är de experter på att skapa behaglig stämning. Bland annat brukar de sätta på avslappnande musik och tända rökelse som tryggt sprider sin doft i rummet. I slutet av sessionerna halar de också alltid fram en tallrik mat till kvinnorna som får dem att spricka upp i hungriga leenden.

För att fortsätta hylla dessa autoapoyo-sessioner: varje session är otroligt genomtänkt och psykologiskt underbyggd. Katerine och Rosalio bemöter varje deltagare med stor respekt. Var och en får lyfta sin röst och prata hur länge och hur mycket hon vill. Jag upplever det som att alla kvinnor där inne känner sig sedda och betydelsefulla vilket är otroligt viktigt för stärkandet av självkänslan, något som ju är själva målet med autoapoyo-sessionerna. Tanken är att kvinnorna i slutändan ska känna sig så pass stärkta i sig själva att de kan hjälpa och stötta andra kvinnor i sin närhet.

Det sista vi gjorde under sessionen idag var att leka en förtroendelek. Som kacklande hönor delades vi in i tre led där en person fick sina ögon täckta med ögonbindel. En annan person, som fick titeln ”guide”, skulle kroka arm med den ”blinda” och leda personen under en promenad i rummet. Guidens uppgift var att hindra den blinda från att gå in i eller röra något. En tredje person var övervakare. Hen fick inte säga något men hade på avstånd ansvar för att den blinda inte skadade sig. Syftet med leken, fick vi förklarat för oss av Rosalia, var att belysa det ansvar som vi medmänniskor har för varandra och den trygghet vi kan skapa för varandra genom att finnas till.

Med det rundar jag av det här inlägget. Jag hoppas ni någon gång får uppleva något liknande som vi är med om under dessa sessioner. Kram på er och utmana era rädslor där hemma!

//Agnes