”¡BO-BO-BO-LI-LI-LI-VAR-VAR-VAR!”
Det är onsdag den 13 mars 2019. El Alto-bornas liv tycks rulla på som vanligt. Men det finns något som gör denna dag lite extra speciell, mötet mellan de två huvudstadsrivalerna, derbyt mellan Bolivar och The Strongest. Det finns ingen större fotbollsmatch i Bolivia än mötet mellan La Paz-lagen. Och eftersom de endast ställs mot varandra två gånger per år får matchen en extra stor betydelse för spelare och ledare såväl som fans. Det visade sig tydligt då känslorna ofta svall över, inte minst hos publiken. Ibland tyckte jag det kunde bli ganska löjligt men visst är det lätt att dras med.
Vi hade fått tipset av vår lärare Agnes om att se en fotbollsmatch här i Bolivia då hon också gjort det som DUR-elev. Dock varnade hon oss om att det kunde bli våldsamt på läktaren, speciellt på derbyn. Men när jag väl började kolla upp vilka alternativ som fanns insåg jag snart att det trots allt inte fanns några andra alternativ. Detta fick jag inte missa. Valet var självklart även fast det inte kändes helt riskfritt. Dock kan jag redan nu säga att jag oroade mig helt i onödan.
För att ta oss till centrala La Paz och matchen som spelades på Estadio Hernan Siles, som för övrigt är världens högst belägna arena för landslagsfotboll (3637 möh), var jag och Fabian tvungna att först ta en minibuss och sedan byta teleferico tre gånger. Dock gjorde det inget och jag skulle lätt kunnat byta teleferico minst tio gånger, ja, så kul är det. Det är lite som att åka bergochdalbana på Liseberg med skillnaden att man bara behöver betala två bolivianos (2,6kr) samt för det mesta slippa vara rädd.
När Fabian och jag kommer fram till stadion har vi 20 minuter på oss innan matchen börjar. Utanför arenan är det fullt med folk. Köerna ringlar sig långa runt små stånd där mat, snacks och lagens tröjor säljs. Stämningen tycks vara på topp och Fabian passar på att köpa en Bolivartröja. Bolivar har på kort tid blivit hans nya favoritlag, inte minst för att alla på Chasqui verkar hålla på dem. För vem vill egentligen hålla på ett lag som heter The Strongest? Men det sa han såklart inte när vi i telefericon, påväg till matchen, träffade ett El Tigre-fans, som laget också heter. Försäljaren ler häpet och ser plötsligt mycket glad ut när Fabian frågande säger ”¿cincuenta bolivianos?” och pekar på en tröja. Knappt har han fått på sig tröjan innan, vad som kanske är en liten tv-kanal, kommer fram och vill ställa några frågor till den nyblivna supportern. Jag blir inte alls förvånad.
Plötsligt slår det oss att vi inte har köpt biljetter än. Biljettkioskerna har stängt och vi blir tvungna att köpa dem av en kvinna som står utanför stadion. Det visar sig gå vägen och vi blir insläppta. Men i trappan upp till läktaren tar det plötsligt tvärstopp. På något sätt måste det ha sålts fler biljetter än vad det finns platser, tänker jag. Vi går stressat fram och tillbaka för att försöka hitta någon trappuppgång som inte är fullsmockad med folk. Tillslut visar Fabian våra biljetter för en polis och säger att det inte finns några platser kvar. Polisen kollar först lite misstänksamt på oss innan hon med bestämda steg går mot en av uppgångarna. Likt en isbrytare trycker hon sig igenom folkmassan. Vi gör vårt bästa för att hänga på. Efter en stunds överläggning med läktarpolisen får jag och Fabian tillstånd att tränga oss vidare på jakt efter två platser. Någon minut senare pekar polisen långt upp på läktaren. Någonstans däruppe finns det två lediga platser, visar det sig. Nu väntar en lång klättring, bitvis över och igenom folk, för att tillslut nå målet. Flera gånger är jag nära att tappa balansen och jag tvingas greppa tag i alla möjliga personer för att inte falla baklänges, ner mot gräsmattan. När vi väl når platserna, strax efter avspark, känns det som att vi inte kunde fått några bättre hur tidigt vi än varit på plats.
Stämningen bland de 42 000 åskådarna på den proppfulla arenan är marvillosa. Den hotfulla stämningen syns inte till. Istället känns det nästan som att vi är på ännu en karneval. Hängivna supportrar blandas med turister och barnfamiljer. Vi har fått plats långt uppe i ett av hörnen och har perfekt vy ut över planen. Matchen börjar i ett högt tempo. Till en början skulle man kunna tro att The Strongest är ett lag från låglandet då de, varje gång de får bollen, tvingas sakta ner tempot och rulla runt bollen i backlinjen ett tag. Men när Bolivar återtar bollen blir det nästan alltid målchans direkt och det blir tydligt vilket lag majoriteten av fansen håller på. En dryg halvtimme in i matchen når en långboll en djupledslöpande Bolivaranfallare. Spelaren är onside och motståndarnas backlinje har inte hängt med. En mot en med målvakten strax innanför straffområdet väljer han, osjälviskt, att passa snett bakåt till en framrusande medspelare som enkelt kan peta in bollen bland nätmaskorna. Publiken brister ut i ett stort jubel, personer som aldrig förut träffats kramar varandra och för en gångs skull säger mannen som sitter bakom något annat än en svordom. Men i andra halvlek är det två andra lag som kommer ut. Energin är borta och höjden visar att den är tuff även mot de som är vana. Efter många minuter när det inte händer någonting kvitterar plötsligt The Strongest genom en snygg nick, otagbar för målvakten. Efter målet är det som att båda lagen slutar att anfalla och mest väntar på att matchen ska ta slut.
Slutresultatet blir tillslut 1-1, rättvist sett till hela matchen. Början av matchen kanske lovade ett annat slut men denna upplevelse var så mycket mer än det som hände nere på planen. Stämningen på den fulla arenan slår det mesta likväl äventyret påväg dit. Sammanfattningsvis skulle vi nog bli tvungna att vänta tills VM-finalen 2022 för att kunna gå på en mer underhållande match!
/Love
DUR PÅ TUR 