Ni vet ibland att man tänker att man ska göra så mycket saker, att man vill göra så många saker men sen så blir det inte av. Av olika anledningar. Lite så har det blivit för mig med bloggen. Jag har hela tiden tänkt att jag ska skriva och berätta om livet här. Men så blir det inte av. Men nu kära vänner blir det av.
Det händer så mycket saker här hela tiden så jag har svårt att hänga med i huvudet när jag tänker efter. Sucretiden gick i ett. Det kändes som vi knappt hann komma dit innan det var dags att lämna våra familjer.
Det var väldigt vemodigt att lämna Sucre och familjerna. Jag saknar lite nu att bo i familj. Att sitta och småprata över lunchen om vad man gjort i skolan eller vad man ska göra eller bara om vad som helst, det uppskattade jag verkligen.
Men nu är vi tillbaka i La paz. Och har börjat jobba på våra praktikplatser. Agnes och jag har två praktikplatser.
Förra onsdagen var vi på vårt första möte med en kvinnogrupp. Det var verkligen fantastiskt. Jag vet inte om jag hade några förväntningar innan på vad som skulle hända. Vi kom till en skola som låg en bit in i El Alto. Vi samlades i ett klassrum och ställde i ordning bord och stolar. Först dök det bara upp tjugo kvinnor. Men eftersom att hora boliviana existerar här så bara vällde det in kvinnor efter en stund. Det första vi gjorde var att alla fick presentera sig, även vi som jobbar. Sedan började första övningen som Red Ada höll i som heter autoapoyo. Det handlar om att stärka kvinnornas självförtroende. Varje kvinna fick ett papper och en penna. Därefter skulle de rita något under frågeställningen ”quien eres yo?” Alltså vem är jag. Det blev verkligen en fin stund. Alla kvinnor fick berätta vad de ritat och varför. Det som jag blev så berörd av var att alla verkligen öppnade upp sig och vågade visa känslor. Några kvinnor började gråta. Det var så fint att se att de verkligen vågade visa sina känslor. Efter att alla fått visa och berätta om sina bilder bjöds det på mat och sedan lite mingel.
En kvinna började prata med oss och frågade om vi skulle komma nästa gång. Ja svarade jag och Agnes. Sedan sa kvinnan ”Om ni kommer, kommer jag, om ni inte kommer kommer inte jag”. Jag ser verkligen framemot nästa träff och att få fortsätta detta arbete.
Dagen efter på torsdagsförmiddagen åkte vi upp till El Alto igen. Vi skulle då träffa en grupp tjejer och göra samma övning. Dock blev allt förskjutet då vi egentligen skulle haft ett möte med rektorn men han var inte där. Sedan kom de sent. Men det blev ändå en fin stund. Vi blev bjudna på mat igen.
Och nu idag har vi varit där igen. Idag var det en mindre grupp kvinnor. Vi började med att presentera oss och nämna ett djur som vårt namn börjar på. Sedan fick alla varsin lapp där man skulle skriva fem kroppsdelar man tycker om på sin kropp och fem personlighetdrag man har som man gillar. Sedan fick alla kvinnorna berätta vad de skrivit.
Dagen efter på torsdagen var vi i El alto igen för att träffa gruppen med tjejer. Denna gången var det lite mer organiserat. Eftersom de inte hann gå igenom vad de ritade förra gången gjorde vi det denna gången. Att få sitta där och lyssna när dessa unga tjejer berättade om sina teckningar och beskrev vilka de var, men också att de öppnade upp sig och berättade om våldet de hade varit med om i deras hem eller att de hade förlorat någon gjorde mig så berörd. Sedan också att de andra tjejerna ville säga saker för att stötta deras vänner. Det fick mig att se att det finns hopp. Några av tjejerna började gråta då de länge hållit inne på problemen och trott att det är deras ansvar och deras fel.
Vi avslutade hela workshopen med en kramring. Det blev en fin avslutning på det hela.
Och om jag nu ska avsluta detta inlägg vill jag säga att det finns hopp för framtiden. Och jag har själv sett den här i Bolivia.
/ Tilli
DUR PÅ TUR 