”Todo es posible”

Hej!

Jag kan fortfarande inte fatta att vi befinner oss i Bolivia. Men trots det har DUR åkt vidare på tur till Sucre. Där har vi hunnit landat hos våra familjer och livet har lugnat ner sig lite. Eller det vet jag egentligen inte om det har. Det bara känns rätt att skriva det då vi ändå befunnit oss på samma ställe i mer än en vecka. Och det är ju lite av en bedrift. Därför kommer detta inlägg gå i vår resas, nu lugna, fotspår genom att endast(?) fokusera på det som blivit veckans snackis: maten.

Dessa dagar har jag vaknat av pipet från min rumskamrats väckarklocka. Visst är det bra att den väcker mig. Men problemet ligger i att Fabian ställer sin väckarklocka en halvtimme innan vi egentligen ska gå upp eftersom han är mer av en långsam vaknare. Därför har de flesta av mina dagar i Sucre hittills börjat med ett ljud som var femte minut blir ilsknare och ilsknare. Tur då att vår ”bolivianska mamma” oftast har humöret på topp när vi sätter oss vid frukostbordet. Ibland är hon faktiskt så pratsugen så vi kommit försent till skolan för att hon inte har hunnit berätta klart allt hon har att säga. Dessa samtal brukar sen fortsätta på lunchen och kvällarna. Dock är det mest Agnes och Fabian som deltar i konversationerna då min spanska är ungefär så bra som den borde vara efter nästan ett halvår. Men det är mycket intressant och lärorikt att höra det allt mindre okända språket talas och ibland sticka in med någon grammatiskt inkorrekt kommentar här och där. Det har hänt att jag ibland sjunkit för djup ner i min egen dvala när jag fastat på något ord jag hörde för tio minuter sen. Då väcks jag av ett gällt ”¡¡niño!!” av vår mamma. För det mesta är det för att jag håller på att slå huvudet i något vasst hörn eller för att jag inte har ätit tillräckligt mycket frukt till frukost. 

– ¡Niño, tú necesitas comer frutas! 

Här äter man verkligen mycket frukt. Det är dock förståligt då det finns så många goda, spännande frukter som jag aldrig sett förut. Ofta kretsar samtalen kring matbordet om någon ny frukt som vår ”mamma” plötsligt trollat fram. Att äta frukt kan vara gott, men bara en massa frukt varje frukost bidrar till en sockerchock som man inte blir så mätt på. 

Dock hjälper den en att få en väldig fart på vägen till skolan vilket kan behövas för att undvika de tutande bilar som spyr ut stora mängder avgaser. Här luktar inte avgaserna som de gör i Sverige. Här stinker de verkligen. För alla människor i Sucre och i andra stora städer runt om i världen är det något som de lever med varje dag. Denna nackdel med att bo i en storstad finns inte på samma sätt i Sverige och har fått mig att inse hur skönt det är att komma ut på landet. När vi bodde på Tjörn längtade jag ibland efter stadslivet. Men något som är säkert är att jag, när vi kommer tillbaka i april, kommer älska öns natur, tystnad och friska luft.

Efter tio minuters sick-sackande kommer vi fram till Sucres stora torg – Plaza 25 de Mayo. Men först gäller det att ta sig över de tvådelade övergångsställena och hälsa på dinosaurierna som står mitt i vägen och skyddar de gående från bilarna. Efter det har vi nästan kommit fram till skolan som inte är en kopia av Billströmska. En liten ingång med en trappa upp, förbi en bar tar oss in till skolans utegård. I Bolivia går hälften av alla elever från frukost till lunch och den andra hälften på eftermiddagen eftersom det råder brist på klassrum. Lunch serveras inte på skolorna vilket betyder att lärarna behöver åka hem för att laga mat åt sina barn. Därmed börjar morgontrafiken då om som på nytt, fast i motsatt riktning. Stressigt, inte direkt bra för miljön och väldigt långt borta från de svenska skolornas verklighet.

När skoldagen är över går vi tillbaka till vårt lyxiga hus med innegård till vardagsrum för att äta. På gatorna utanför ingången syns ibland barn som jonglerar framför bilarna vid rödljusen och äldre som tigger. I de rikare delarna av staden, där vi bor, är det svårt att föreställa sig hur 70 % av Sucres befolkning kan leva i fattigdom. Men åker man ut mot förorterna känns den siffran inte längre orimlig. Där är inget sig likt stadskärnan och förra veckan rasade flera hus samman på grund av det kraftiga regnet.

Men detta inlägg skulle ju bara handla om maten. Därför är det dags att återgå till veckans snackis. Och för dig som redan fått nog av boliviansk mat utan att ens smaka den kanske du redan anar vad som är på gång. Under några månader har vi fått höra om hur man i Bolivia äter en liten frukost, en liten middag men en superstor lunch. Vi har fått lära oss säga ”jag är mätt” på spanska på minst tre olika sätt för att inte riskera att explodera. Hittills stämmer detta med frukosten och middagen men lunchens storlek finns anledning att ifrågasätta. Nu låter det nog som att jag klagar. Och det gör jag kanske till viss del, vilket inte känns bra. Speciellt när det finns så många här som varje dag går hungriga. Men när vi betalat mycket pengar för boende och mat har det inte känts bra att, efter lunchen, själv behöva gå och köpa mer mat. Dock kanske jag skulle visat mer förståelse för att det för en köttälskare i ett köttälskande land inte är så lätt att plötsligt börja laga vegetarisk, glutenfri mat. Traditionerna har rotat sig djupt ner hos vår mamma vilket dock inte bara är negativt då hon till exempel har en gigantisk vulkanisk sten mitt i köket där hon maler och mosar allt möjligt. Stenåldernsmixern har överraskat och förbluffat oss flera gånger. Men traditionerna kan gå för långt och efter att ha ätit ”orminta” tre dagar i rad till både frukost och lunch så började det bli lite tröttsamt. Orminta är gjord av en stor, speciell, boliviansk majssort (choclo), krossad och blandad med kryddor som bildar en smet. Bladen från choclon används sen till att slå in smeten som läggs ner i kokande vatten. Några minuter senare är den klar. Konsistensen befinner sig någonstans mellan en paj och ett mjukt bröd, som efter några dagar ståendes utomhus förvandlas till ett hårt bröd. Denna maträtt slog oss alla med häpnad under den första dagen, speciellt när vi fann lite smält ost ligga gömd i mitten av rätten. Men vad vi inte visste då var hur den skulle komma att prägla de resterande dagarnas måltider föregående vecka. När vi för första gången åt orminta visste vi heller inte att den (i början) goda smaken delvis berodde på det grisfett som tydligen ingick i denna ”vegetariska” rätt. Och att en av oss, första dagen i Sucre, just därför blev magsjuk var förstås inte kul. 

Nej, jag har nog aldrig träffat någon som är så envis när det gäller vikten av att äta kött (och frukt). Men trots denna matröra har vi klarat oss bra och förbättringar har skett under veckans gång. Så bra att hon till och med börjar leva upp till hennes ordspråk ”todo es posible”. Aldrig har jag ätit så mycket av saker som jag inte ens visste fanns. Ta bara de oändligt många sorter av potatis eller banan som exempel. 

Denna vecka har verkligen varit lika oförutsägbar som vår bolivianska mamma. Ena stunden blir man strängt tillsagd för att inte ha ätit tillräckligt med frukt och sekunden senare bjuder hon in till en tangolektion i köket. Säkert är dock att hon alltid har en liten glimt i ögat. Om den glimten finns kvar när det gäller den korv som hon sagt sig vilja göra de senaste tio dagarna kan jag dock inte svara på. Men hur det blir med det är en annan historia.